Mördande klichéer

Malin Krutmeijer om en överdriven lek med genrer

Malin Krutmeijer

Efter en seg inledning störtar en flodvåg av extra allt över mig när jag läser Lars Keplers nya kriminalroman Kaninjägaren. Det är galna, människosmugglande rasister, bombastiska explosioner, perverst djurplågeri, en sadistisk gruppvåldtäkt i överklassmiljö, gängbrutalitet i fängelse, närstrider mellan gamla elitsoldater och sexakter på toaletter, allt ytterligare tryfferat med en kraftfull dos ultravåld där tarmar dras ut ur magar, armar huggs av med yxor och ögon trycks ut ur hålor. Handlingen lånar friskt ur kriminalfilm och litteratur såväl som från den mediala samtiden.

När utrikesministern mördas mitt i en sexualsadistisk akt med en vettskrämd prostituerad kvinna utgår Säpo ifrån att det är ett terroristdåd. Spåren leder till en man i fängelse, och man bestämmer sig för att ta hjälp av kommissarie Joona Linna, som själv avtjänar ett fängelsestraff efter händelser i Keplers förra bok Stalker.

Härifrån vindlar berättelsen mellan olika handlingsspår av vilka de mest centrala följer Joona Linnas och Säpoagenten Saga Bauers utredning och Rex Müller, en alkoholiserad kändiskock som försöker återupprätta relationen med sin tonårsson. Ett spår följer också mördaren – givetvis en rent monstruös typ som sänder sina offer en barnramsa om tio små kaniner som det går åt helvete för.

Romanen är en guppig färd där engagemanget varierar starkt. Författarna Alexandra och Alexander Ahndoril, som döljer sig bakom pseudonymen Kepler, skriver en snygg, bild- och doftrik prosa som är oumbärlig för att koppla grepp om läsaren. Det finns också en sorts munterhet i själva stilgreppet att brassa på med genrestereotyper och samtidsfenomen.

Men den där leken med genren, som det brukar kallas, har sina risker. Här skapar den en distans i texten, som om för lite har investerats i karaktärerna och handlingen – för lite känslor, samhällssyn, psykologi, vad som helst.

Vissa av de klichéer som paret Ahndoril, säkerligen medvetet, laborerar med laddas inte tillräckligt utan blir plågsamt träiga och trötta. Ta supersnuten Joona Linna själv – han är så rejäl, skitsnygg och oövervinnerlig att han blir trist, även för författarna verkar det.

Han driver åtminstone handlingen, trots att hans kärlekshistorier bromsar den. Denna gång är hans fokus en keplersk mörk, späd skönhet med kreativa fingrar. I förra boken Stalker var en snarlik karaktär pianist – en annan mansfigurs romantiska intresse, här är hon trädgårdsmästare. Hennes och Joonas dialoger genomsyras av ett jolmigt andlöst vemod: kan hon stå ut med att bli en annan kliché, den för handlingen perifera, ständigt försummade polishustrun?

Författarna lyckas heller inte blåsa liv i datanörden, den samtida kriminalgenrens trollkarlsfunktion som när berättelsen krånglar till sig löser knutarna med några magiska handgrepp.

Bland romanens många halvhjärtat skisserade handlingsspår och karaktärer strålar porträttet av Rex Müller som ett värmekraftverk. Honom bryr sig författarna om på riktigt. Hans skuldtyngda relation till sonen Sammy skildras med inlevelse och empati. I tidigare romaner av Kepler ägnas läkaren, hypnotisören och tablettmissbrukaren Erik Maria Bark – deckarsveriges bästa namn för övrigt – ett liknande inkännande intresse.

Varken hjälten Joona Linna eller Keplerböckernas alla tuffa yrkeskvinnor får skildringen att hetta till och engagera såsom dessa medelålders män, tyngda av missbruk och erfarenhet.

Som figurer är de inte jätteoriginella, men runt dem skapas ett sug i romanernas störtflod av effekter. Kanske är det dags för författarna att sålla lite bland infallen och utforska en sådan man på allvar.