Renmördaren förstör livet för en hel by

Ann-Helén Laestadius skildrar hotet och hatet mot samerna

Pia Bergström

helskärm

En nioårig sameflicka skidar iväg långt över sjön mot rengärdet. Hon hoppas finna sin alldeles egna renkalv Nástegallu, och det gör hon, men den ligger stilla i snön. Bredvid står en man från grannbyn med en blodig kniv. Han hotar att döda henne också om hon skvallrar.

Scenen inleder författaren och journalisten Ann-Helén Laestadius 400-sidiga, känsloladdade roman Stöld som berättar om flickan Elsas barndom och ungdom i en renägarfamilj i en by långt uppe i Norrbotten. Den är samtidigt en gestaltning av det större hot mot hela sin existensform som de kvarvarande renägande samerna erfar, främst genom klimatets snabba förändring, men också på grund av gruvnäringens och skogsnäringens expansion på deras bekostnad.  

Elsa tiger länge om ”renmördarens” namn men skräcken och ilskan sätter sig djupt i henne. Laestadius låter hela romanen präglas av hennes starka känslor för mannens systematiska rendödande som pågår under Elsas hela uppväxt. Polisen prioriterar ständigt bort att undersöka brotten, de vill inte köra så många mil för det som de karakteriserar som simpel stöld.  

Trots närmare hundra anmälningar får renägarna som drabbats bara ett papper där det står att förundersökningen lagts ned på grund av brist på bevis.  

Sådant skapar bitterhet och hopplöshet både hos gamla och unga, ett slags undergångskänsla i tiden som Laestadius skickligt fångar. Barn slåss i byskolan, mammor gråter i köken, samehatet drivs i livaktiga trådar på Flashback. Och unga män som inte ser någon framtid utan närheten till renarna marken och vidderna tar sina liv.

Laestadius har tidigare skrivit flera barnböcker och detta är hennes första vuxenroman. Hon berättar initierat om vardagslivet i en nutida samefamilj och skapar en trotsig, känslig och egensinnig hjältinna som helst av allt vill bli renskötare som sin pappa men som ändå vet att storebrodern Mattias självklart går före. Det är nämligen bara en i varje familj som kan vara ”husbonde” och ha rösträtt i samebyn, där männen bestämmer.  

Trots att den realistiska miljön och alla dess konflikter är upplysande och givande att blicka in i tycker jag att romanbygget innehåller för mycket av samma, en ibland alltför långrandig beskrivning av ett levnadssätt, en kultur, mer än ett fungerande drama.

Men visst är det vackert så.