Flicka med fem liv
Uppdaterad 2016-03-27 | Publicerad 2016-03-11
Jenny Erpenbeck skriver fram existensens slumpmässighet
Jenny Erpenbeck tillhör den generation tyska prosaister, som gjorde starkt intryck när de först framträdde kring millennieskiftet. Dit hör också Julia Franck, Juli Zeh och Judith Hermann, vilket fick somliga manliga kritiker att mynta det förfärliga uttrycket ”Das Fräuleinwunder” (låt oss inte översätta). Till samma generation kan man kanske också räkna Zsuzsa Bánk och numera också Katja Petrowskaja. Som en manlig minoritet kan man väl lägga till Ingo Schulze och Daniel Kehlmann.
Det är lockande men vanskligt att leta gemensamma drag hos dessa författare, som nog alla helst vill vara sig själva. Språkligt kan man ringa in dem en smula med vad de inte är. Man finner inga som helst spår från Thomas Mann-generationen men inte heller från den nära efterkrigstidens modernister som Ingeborg Bachmann eller Uwe Johnson. Inte heller från den yvige Günter Grass. Snarare finns språkfrändskap med enkelheten och klarheten i Heinrich Bölls prosa.
Finns det något annat gemensamt? I Jenny Erpenbecks Natt för gott stöter jag i alla fall på något jag känner igen från andra av de här författarna, åtminstone från Julia Franck, Judith Hermann och Katja Petrowskaja. Och det är ett slags gestaltad upplevelse av existensens totala slumpmässighet. Dessa författare, födda kring 1970, lever i ett tryggt och rikt land men har en både privat och samhällelig bakgrund i förhållanden där överlevnad var rena, ofta osannolika tillfälligheter. Chanserna att de själva skulle ha blivit födda var egentligen minimala.
I "Natt för gott" gestaltar Jenny Erpenbeck denna existentiella slumpmässighet på ett närmast systematiskt vis, men samtidigt vackert och poetiskt. Romanen inleds i en galicisk småstad i början av förra seklet. En halvårsgammal flicka avlider plötsligt, familjen slits sönder. Men hon kunde kanske ha räddats. Vi finner henne då i Wien under den svåra svälten efter första världskriget, och hon går under igen.
Men även här fanns alternativ, och efter några år finner vi henne som hängiven kommunist, först i Wien och sedan i exil i Stalin-terrorns Moskva, där slumpen både dödar och håller vid liv. För femte och oåterkalleligen sista gången avlider flickan så småningom vid hög ålder på ett vårdhem strax efter murens fall. Dessförinnan, hösten 1989, har hon tilldelats ett hedersamt pris för sina tjänster för litteraturen i det strax därefter utslocknade DDR.
Hennes identitet består av en rad mer eller mindre sorgliga livsöden staplade på varandra, men författaren gestaltar dem med sådan detaljkänsla, värme och emotionell närvaro i texten, att det blir en starkt gripande upplevelse att följa denna judiska flickas alternativa livslopp. Romanen är naturligtvis fiktiv, men det är inte fel att känna till att Jenny Erpenbeck till stor del bygger på sin egen farmors, Hedda Zenners, livsöde. I DDR var Zenner en stor och hedrad författare men är i dag knappast läst och ihågkommen.
"Natt för gott" är inte Jenny Erpenbecks senaste roman. I höstas kom Gehen, ging, gegangen som är mer laddat aktuell än vad författaren knappast anade att den skulle bli när hon skrev den. I motsats till Natt för gott utspelar den sig i nutid och handlar om afrikanska flyktingar i Tyskland. Den nominerades för det tyska bokpriset, och när den inte vann blev juryn hårt kritiserad. Låt oss hoppas att den redan är under översättning.
