Helt okej som cover

Inga-Lina Lindqvist läser Lars Petter Sveens bibeltolkningar

Publicerad 2018-05-09

AKAM1K3

Att göra cover på en stor artist är lika svårt som att hälla vatten i ett fyllt glas.

Likaså är heliga skrifter uppfyllda och självtillräckliga i sitt anspråk på att vara sanningen. Ändå öppnar de sig villigt för tolkningar och improvisationer, möter människans behov av dialog.

Norska författaren Lars Petter Sveen har blivit flerfaldigt belönad för sin roman Guds barn som nu kommer ut i fin svensk översättning av Staffan Söderblom.


I sin förtvivlan efter terrorattacken mot socialdemokratiska ungdomar på Utøya vände Sveen sig till de bibliska berättelserna för att där söka efter godhet.

Bibeln är sista stället jag skulle gå till för att söka efter godhet, men jag kan förstå impulsen. Sveen improviserar kring ett antal gestalter ur Gamla och Nya Testamenten: Sara och Jakob, kung Daniel och Batseba, kvinnan vid Sykars brunn, aposteln Andreas, Marta och Jesus själv.


Judendomens och kristendomens heliga böcker består av berättelser snarare än filosofiska och religiösa utläggningar. Myllret av bipersoner, ett virrvarr av anmärkningsvärda andrahandsgestalter har inspirerat många författare. Man måste dock ha respekt för att Bibeln inte är en bunt väggtidningar som häftats ihop. Böckerna utgör resultatet av tusenårigt redaktionellt arbete av ett oräkneligt antal namnlösa lärda. För att få bidra till denna mäktiga kör behövs en egen stark stämma.

Sveen når inte upp till sina föregångare. Svårast av allt är att behöva tävla med landsmannen Karl Ove Knausgård vars roman En tid för allt kvalade in i Bibeln själv, så kraftfulla var hans nya berättelser om Kain och Abel och om Noahs olycksaliga ark.


Sveens språk är bildskönt och högstämt, men monotont. Greppet att låta kung Daniels och Batsebas möten utspelas bland gatubarn som tvingas slåss för sin överlevnad och utsätts för syraattacker, våldtäkter och hedersuppgörelser är sorgligt, otäckt, angeläget – men krångligt. Likaså är det svårt att förstå varför kvinnan vid Sykars brunn som utövar avancerad teologi i Johannesevangeliet här i Guds barn reduceras till aposteln Andreas käresta.

Djävulen som också är Döden nästlar sig pliktskyldigt in i alla kapitel och bekämpas lika pliktskyldigt. Men ett skönlitterärt verk får inte skrivas enligt principen: ”Ju heligare desto tråkigare”.


Heligheten är större än godheten. Heligheten är kanske vårt enda skydd mot grymhet – just därför att den är komplex.

Heligheten kan innehålla spår av godhet, men består även av vrede, störda känslor och paradoxer.

Guds barn är en fullt acceptabel cover, men originalet är så mycket bättre.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.