Under huden på Hill
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-14
Ulrika Stahre har läst en roman om konstnären som alla vill vara
Vi är i Lund. Carl Fredrik Hill växer upp, börjar måla, lämnar staden för Stockholm och senare Paris. Blir schizofren och återvänder hem.
Av detta livsöde har poeten Kristofer Flensmarck vävt sin roman Jag är Hill. Den är ett inifrånskrivet porträtt av konstnären som sökte det franska lätta friluftsmåleriet. Han som var övertygad om sitt geni men aldrig kom någonstans. En enda målning antagen till den utställning som räknades, Salongen i Paris.
Efter sin död blir han en välkänd konstnär, inte minst på grund av de verk som tillkom på väg in i sjukdomen. Han blir Kung Mej och Maximus Pictor för en konst- och psykintresserad allmänhet.
Flensmarck struntar för det mesta i den yttre handlingen och skriver i stället fram ett tillstånd. Med hjälp av samplade diktfragment från ett tjugotal poeter och – stundom redigerade – brev bygger han ett smärtans collage. En ung man i en kall lägenhet i Paris, som målar och målar och i en blandning av förakt och rädsla drar sig undan människorna.
Det är skapandets lust och plåga, det inre av konstnärsmyten. Det är konstnärsmyten. Ensamheten och utsattheten. Om och om igen blir han missförstådd, underskattad och storhetsvansinnig.
Men Kristofer Flensmarck gör mer än stryker myten medhårs. Han gestaltar den unge Carl Fredrik Hills närmaste omvärld, främst mamman och systern. Breven, framför allt de uteblivna och den växande oron. I en scen tung av förebud bevittnar föräldrarna på avstånd hur det nya sinneshospitalet byggs i Lunds utkant.
Allt cirklar kring Hill. Romanens titel är på riktigt: jaget är texten men till skillnad från den sjukdom som mer och mer tar över konstnärens psyke, så är texten snäll mot detta jag.
Konstnären presenteras redan i romanens prolog som den märklige men ofarlige. Familjens egen galning. Han kommer in i handlingen som femtioåring, via en liten flicka, en släkting som har honom till bordet vid en middag. Det är en filmiskt snygg och väl genomarbetad inledning som fångar staden Lund, borgarklassens nöjen och konstnären själv. Den udda men inte stigmatiserade, föremålet för de kvinnliga omsorgerna.
Kanske är han också instängd. Han slåss med sin syster Hedda om mer material, mer papper. Romanen är uppbyggd i ”ark”, fyra till antalet. Varje sådant ark eller kapitel avslutas med löfte eller hot om förändring. Det är resan till Paris. Det är också dörrarna som slår igen bakom honom på hospitalet.
Kristofer Flensmarck är författaren som aldrig håller sig till en form. Poesi, dokumentär, samplingen, de funna texterna. Jag är Hill presenteras av förlaget som hans första roman, men den är en hybrid – en biografisk roman som poetiskt flätar in sig i det historiskt dokumenterade. Som genom de inledande Lars Norén- och Torsten Andersson-citaten pekar på sina inspirationskällor: alla andra som också är Hill.
Jag kan inte låta bli att tänka på den konsthandel som snott C F Hills namn. Över etthundra år har gått sedan konstnärens död och det blir alltmer intressant att följa historien om mottagandet av hans konst och biografi. Från identifikation och ett formmässigt intresse till – som i konsthandelns fall – ren och skär exploatering. Flensmarcks roman samlar ett århundrade av minnen.
