Farligt och ansvarslöst i en främlingsfientlig tid

Sinziana Ravini om Rushdies explosiva skildring av trumpism och migration

Publicerad 2018-10-07

”Det gyllene huset är som att läsa Bibeln omskriven av Tintin”, skriver Sinziana Ravini om Salman Rushdies (född 1947) nya roman. Att den största skurken heter ”Jokern”, och bär många likheter med Trump, gör inte saken bättre.

Gott och ont. Håller vi dem alltför brett isär, får vi en svartvit värld där hjältarna blir lika monstruösa som skurkarna. Blandar vi ihop dem får vi kaos. Vad är värst? Ordning eller oreda?  Men varför välja mellan pest och kolera när man kan söka en tredje väg, bortom godhet och ondska? Är det överhuvudtaget möjligt, utan att för den saken börja leka Gud? 

Det är några av de frågor som virvlar i mitt huvud när jag läser Salman Rushdies senaste roman Det gyllene huset. Rushdie har alltid varit bra på att leka Gud i en gudlös värld, inte minst i Satansverserna som känns mer aktuell än någonsin, med tanke på religionens stora återkomst i dag, men i Det gyllene huset är Gud död sedan länge. Identitetsjakten fyller tomrummet och intolerans är det nya svarta.

Handlingen kretsar kring René, en belgisk filmstudent i New York, tärd av koloniala skulder och sexuella frustrationer som sitter som fastklistrad vid sitt fönster, likt Hitchcocks voyeuristiska hjälte i Fönster mot gården. Han är fullkomligt tagen av den nya grannen, Nero Golden, en 70-årig finanspirat och hans tre söner, den autistiske Petronius, den livsnjutande Apu och den könsförvandlande Dionysos. Ibland ser de ut som ett par tjeckiska intellektuella som planerar en statskupp, ibland som färgsprakande skådisar i en Bollywoodfilm. Ingen vet något om deras förflutna förutom att den är mörk.

Kan man fly sitt förflutna? Inte i Rushdies kulturdeterministiska drama. Men här är det inte så mycket den kulturella bakgrunden som determinerar, utan rörelsen framåt, symboler och idoler. För vad innebär det att vilja heta samma sak som ett monster som eldade de kristna för att belysa sin trädgård under natten?

Nero Golden är också en storsamlare, som vill lägga beslag på Napoleons balsamerade snopp, Lincolns blodiga skjorta och Görings skitiga kalsonger. Så småningom dras han in i en härva som tar oss bakåt i tiden, till bombattentaten i Bombay, men också framåt, mot nya dåd, i en accelerationistisk seriebok utan hjältar, skriven i en ornamentalisk, icke-fundamentalistisk skrivstil som hela tiden ifrågasätter berättelsens sanningshalt. 

Rushdie verkar i denna hyperintertextuella roman ha hämtat inspiration från såväl Gudfadern, Bröderna Karamazov (för vad är de tre sönerna, som snart får en fjärde bror, om inte en aktualisering av Dostojevskijs stora roman ?) från grekiska och romerska dramer, indisk mytologi, men också från Ingmar Bergmans sjunde insegel, videospel, japansk manga och hbtq-rörelser. Rushdie har alltid sagt att han ogillar att skriva folk på näsan, men att läsa det Det gyllene huset är som att läsa Bibeln omskriven av Tintin. Den är både moralistisk, överbefolkad och naivt skriven. Att den största skurken heter ”Jokern”, och bär många likheter med Trump, gör inte saken bättre.

Fakenews-eran har tvingat författare som Rushdie att lämna den magiska realismen, eftersom verkligheten i sig är surrealistisk nog. Men denna socialrealistiska nöjesparksroman reducerar ondskan till en åkattraktion bland andra. Jag blir varken förförd eller förfärad, på sin höjd lite imponerad över hans förmåga att likt en alkemist fånga spiritus mundi, världens själ, kaoset, den tygellösa konsumtionen av referenser, varor och kroppar. Vad hade hänt om Rushdie hade vågat stanna upp eller borra sig in i stormens öga? Vi hade kanske fått vår tids viktigaste roman. 

Den nya stora romanen om trumpismen och fakenews-eran har ännu inte skrivits, inte heller den om migrationens identitetsförvandlingar i den sociala medie-eran. Men att vilja skildra dessa två fenomen i en och samma bok, som i en spegel, som om Jokerpresidenten och migranten Nero var delar av samma mynt, i en främlingsfientlig tid som ser invandraren som en opålitlig storyteller, är både farligt och ansvarslöst. För vem kommer tjäna på det i det långa loppet ?

Jag kan bara spekulera och konstatera att Rushdie har skrivit ännu en välfabricerad krutbok, som i brist på förmågan att beröra, åtminstone kommer kunna uppröra.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln