Sundström bankar in vardagen i det sköna

Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-19

Alice Kassius Eggers: Det känns nästan fasansfullt att hylla texter om vuxenlivet

Det är något pompöst över böcker med låttexter. Som de som säger att Bob Dylan ska få Nobelpriset i litteratur – som om musiken var en obetydlig kuliss.

Stefan Sundström går ut hårt i Låtar, funderingar och bilder med att proklamera: "Jag ska bli diktator och förbjuda musik." Då blir det ju logiskt, att texterna får stå för sig själva. När vi väl gjort den överenskommelsen, diktatorn och jag, finner jag mig själv med näsan i hans poesi. Slurpande upp all den sentimentalitet en låttext kan bära som ingen annan text kan:

Ikväll så vill jag veta

Om det finns nån möjlighet att leta

Efter frön till nya vårar

Så kan du ta och vattna dom med tårar

Någon gång för hundra år sedan fanns Stefan Sundström där mitt i mitt yrvakna musikhjärta och var mindre läskig än Thåström men farligare än Lisa Ekdahl. Han blev till tusen nerklottrade smartheter i skolans anteckningsblock. Som: "Hon har så många sätt att komma, men bara ett enda sätt att gå". Man han blev aldrig en affisch på min vägg.

Nu när ögonen är äldre ser jag vad det var som gjorde Sundström lika textuellt åtråvärd som sexuellt o-dito: den romantiska humorn. För så fort det blir ömt kommer någon rå klarhet in och bankar det sköna till vardag.

Kanske är det som tydligast i Amors pilar från skivan Hå hå ja ja (1993). Den handlar om en pappa som lämnas hemma med barnen när mamman ska ut på kalas. Djupfryst fisk och gula Blend står som blinkande neonsymboler för vardagen, i kontrast till den bohemiska drömmen.

I den korta funderingen om avsnittet där just den texten ingår, konstaterar Sundström krasst att "låtmaterial blir det i alla fall mycket när man har småbarn och försöker vara familj". I nån fasansfull sekund känner jag mig som Expressens Jens Liljestrand, som hyllar texter om vuxenlivet. Sen släpper jag det och tilllåter mig buga inför den självklarhet som det lilla livet har i Sundströms idé om det lyriska.

Såklart är boken lika mycket en berättelse om samhället, annars skulle väl inte Stefan Sundström vara Stefan Sundström. Om hur det kunde vara i en skola som var bra, om replokaler och lägenheter betalda av landstinget. Ändå blir han ingen nostalgisk gubbe, eller kanske just för att han ärligt upprepar vilken gubbe han är.

Efter över 200 sidor utan en endaste ton lägger jag nålen på skivan som ligger på grammofonen. Det råkar vara Kate & Anna McGarrigles Complainte pour Ste, Catherine, den som på svenska heter Ingen kommer undan politiken. Jag tror att även diktatorn skulle le.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.