Antiken lever vidare – men makten kan förändras

Ulrika Stahre om Mary Beards manifest ”Kvinnor & makt”

Publicerad 2018-03-08

Under valkampanjen cirkulerade montage med Trump och Clinton som Perseus och Medusa efter Cellinis klassiska skulptur. Bild från ”Kvinnor & makt”.

Mary Beard är professor i antikens historia och har publicerat flera titlar om bland annat Roms fall och livet i Pompeji. Nu, lagom till 8 mars, publicerar Norstedts en serie föredrag som Beard höll på British museum, i reviderad bokform. Det är en nätt, snabbläst exposé över kvinnor och deras (brist på) makt i antiken och hur traditionen därifrån eventuellt hållits vid liv.

Avstampet finns i Odysséen, och den scen då Telemachos säger åt sin mor Penelope att helt enkelt hålla tyst och gå tillbaka till sin väv. I Odysseus frånvaro är han husets härskare, trots knappt torr bakom öronen. Exemplen på tystandet av kvinnor, samt ett slags monsterskapande av kvinnan med någon form av makt – Medusa, amasonerna – är många i antiken. Det är inget särskilt förvånande eller nytt med det, även om Beard har flyt i sin text och berättar fängslande.


Några riktigt intressanta spår i dagens politiska verklighet finns: dels hur antika motiv omformas och används i politisk propaganda, dels resonemang om makt. Om tystandet av kvinnor i det offentliga samtalet och livet är en kulturellt och historiskt tydlig metod för att hålla kvinnor borta från makten, hur ska man då se på makt?

I den amerikanska valkampen 2016 användes Medusa-motivet av Trumps supportrar, som med utgångspunkt i Benvenuto Cellinis skulptur klippte in Trumps ansikte på Perseus atletiska hjältekropp och Hillary Clintons som Medusas avhuggna huvud. En rent groteskt tydlig symbolhandling. Det cirkulerar också bilder där både Angela Merkel och Clinton klippts in i Caravaggios Medusamålning – ett arv från antiken som via renässansen nått vår tid och därmed vår tids avmytifiering och övertydliga kommunikation. Kvinnliga maktanspråk ska bestraffas.

En parentes: Caravaggio målade ju sig själv som en skrikande Medusa, han hade uppenbarligen inga problem att identifiera sig med monstret, förloraren, det främmande. Det har alltid funnits glipor i den patriarkala väven.

Även om mycket förändrats på jämställdhetens område, kan man konstatera att kvinnor sedan antiken nogsamt hållits borta från att ha en röst i offentligheten. Nu sitter sentida arvtagare till Telemachos vid sina tangentbord och ägnar sig åt att tysta framför allt kvinnor – det är ett belagt faktum att kvinnliga politiker, journalister, debattörer, tvingas ta emot mycket mer hat än sina manliga kollegor. Att Metoo-rörelsen fick ett stort genomslag och provocerade så många berodde inte bara på berättelsernas innehåll utan på att så många kvinnor bröt mot det ännu levande förbudet att hålla tyst i offentligheten.


Beards mest intressanta, men korta, resonemang kring makt leder fram till den föga förvånande men uppiggande slutsatsen att makt är något att dekonstruera, inte ta. Ledarskapsfixeringen i vår tid är knappast fruktbar, och som Beard skriver: ”Det innebär att tänka på makt på ett annorlunda sätt. Det innebär att koppla bort den från offentligt anseende. Det innebär att tänka samarbetsmässigt, att tänka på anhängarnas makt, inte bara ledarnas. Det innebär framför allt att tänka på makt som en egenskap eller till och med som ett verb (’att bemäktiga’), inte som en ägodel.”

Det är ett befriande resonemang, för det betyder att det går att vända dessa årtusenden av tystande till något konstruktivt. Dessutom innebär det att fler kan delta i en dekonstruktion. Transkvinnor kan, oavsett möjligheten att identifiera sig med låt oss säga Penelope, delta på samma villkor. Eller för den delen män av alla sorter.


Sammanhanget har skapat kontexten, så det finns i Kvinnor & makt en slagsida åt europeisk kulturhistoria, men när Beard skriver om en makt som kan vara kollektiv och icke-offentlig, är hennes exemplet Black lives matter – en rörelse med kraft vars grundare är förhållandevis anonyma. Detsamma gäller Metoo, där olika namn figurerat som ”grundare” och ”först”, men där kraften i det kollektiva helt har tagit över mediernas jakt på individer, makthavare, ledargestalter. För att knyta an till antikens historier kunde förebilden vara det antika dramats aktiva körer – månghövdade, kanske stabila i överkant, men nödvändiga motvikter till makten och maktens missbruk.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.