Rektorns syn på kunskap är ytlig
Varierande resultat när Lars Strannegård försöker avhandla alla vår tids ödesfrågor, skriver Fredrik Persson-Lahusen
Uppdaterad 2021-07-13 | Publicerad 2021-07-12
I "Kunskap som känns" beskriver Lars Strannegård, bland mycket annat, hur företag använder estetik, epik, emotioner och etik för att öka efterfrågan och värdet på sina produkter. Iakttagelsen i sig är inte särskilt innovativ, men erbjuder en ingång till hur denna svårbestämbara bok kan förstås.
Strannegård är rektor för Handelshögskolan i Stockholm och har gjort sig känd i offentligheten som banérförare för konst, bildning och humanism. Det brukar anekdotiskt berättas att bristen på beläsenhet gör att internationella affärsmän ogärna sitter till bords med svenska kollegor. På liknande vis upplever Strannegård den allt för instrumentella högre utbildningen i Sverige i sin helhet.
Istället borde det vara mer som vid Stanford-universitetet i Kalifornien där innovationskraft, klassikerläsning, idrottande – förnuft och känsla – självklart förenas och sveps in i eukalyptusträdens ”milt skönjbara doft”. Här har Strannegård tillbringat en formativ gästforskarperiod och några av intrycken utgör bärande byggstenar för den bok han betecknar som ”en lågmäld plädering för vikten av att para ett vetenskapligt förhållningssätt till världen med ett estetiskt”.
Det ytliga intrycket förstärks när Strannegård konstigt nog menar att vetenskapssamhället varken anpassar sig till eller reagerar kritiskt på tilltagande politisk styrning av akademien.
Det betyder konkret att Strannegård berättar om en rad bildningssträvande satsningar som han och Handelshögskolan har genomfört under senare år. Gemensamma utrymmen har fyllts med installationer och det erbjuds litterära bokcirklar kring nogsamt utvalda samtida verk.
Med emfas gör han klart att studenterna inte kan avfärda en naken videokonstnär som pornografi. Samtidigt poängterar Strannegård att konsten som visas i lokalerna inte får vara kränkande eller påverka betraktarnas känsloliv på ett sätt som inte går att hantera.
Däremot ska den ”tala till studenterna om viktiga frågor som migration och klimatförändringar, men också om identitetsfrågor”.
Här finns onekligen en inbyggd konflikt som slätas över istället för att diskuteras ingående. Det ytliga intrycket förstärks när Strannegård konstigt nog menar att vetenskapssamhället varken anpassar sig till eller reagerar kritiskt på tilltagande politisk styrning av akademien. Den senaste forskningspropositionen med tillhörande diskussion är bara ett exempel på motsatsen.
Strannegård vill säga något om var och en av vår tids ödesfrågor – populism, integration, hållbarhet, meritokrati och mycket mer – men sätter sällan ner foten (förutom när han förklarar att det är för enkelt att låta skoldebatten kretsa kring stora vinstuttag; vilket säkert håller Barbara Bergström – grundaren av Engelska skolan som nyligen genom sin stiftelse donerat 60 miljoner till en professur i skolforskning vid Handelshögskolan – på gott humör).
Ibland är det lätt att stämma in i Strannegårds brösttoner om behovet av en bredare och mer humanistisk bildning i ett land där ingenjörerna härskar av hävd. Samtidigt genomsyras boken av just den instrumentalism som ska ifrågasättas.
Konsten, litteraturen och filosofin ska skapa en förståelse för mänskligt agerande som sägs vara helt avgörande för affärssatsningar och legitimera framtidens ledarskikt. Därtill är ju estetik, epik, emotioner och etik samtidssäkra sätt att polera varumärket på; också det personliga.