Thrillerartad resa från ett mentalt sexfängelse
Konst, erotik och psykoanalys vävs ihop till ett litet mästerverk
Publicerad 2021-04-12
Den kvinnliga maktkonsten är gammal som gatan och litteraturen är fylld av spektakulära femme fatales som uppnår sina mål. Men vad händer när en kvinna börjar trassla in sig i sin egen förförelsekonst?
I den finländska författaren Laura Lindstedts nya roman Min vän Natalia, som precis översatts till svenska, möter vi en förstklassig förförerska som fallit i sin egen fälla. Hennes besatthet har blivit så stor att allt hon tänker på är sex, från morgon till kväll, i allt mer avancerade scenarier och partnerkombinationer.
Huvudpersonen Natalia uppsöker därför en terapeut för att bli räddad ur sitt mentala sexfängelse. Terapeuten, för övrigt av obestämt kön, går med på utmaningen. En psykologisk thriller via konsten, litteraturen, psykoanalysen och erotiken sätter igång och vi får följa med på en strapatsrik berg-och-dalbane-resa genom Natalias rädslor, fantasier och självlögner. Den stora frågan som terapeuten slåss med likt en psykonautisk Sherlock Holmes är – vad vill Natalia egentligen?
Storyns största gåta är en målning som hänger över terapeutens divan. Den heter ”Munöra” och har en gång i tiden tillhört Natalias släkt. Tillsammans börjar de klä av den alla dess lager av betydelser. ”Munörat” blir både en sinnebild för talandets och lyssnandets anatomi och den ”skiktterapi” som terapeuten själv uppfunnit. Hen har funnit inspiration i en text av Paul Valéry som lyder: ”Eftersom JAG talar till Mig, vet Jag något som mitt MIG inte vet”. Det är inte långt från Rimbauds formel: ”Jag är en annan”.
Munörat blir en symbol för rummet mellan talet och lyssnandet, för jaget kan ju lätt fastna i självreflexivitet. Det är då handen griper in och ger rösten en annan kropp och identitet genom skriften. Terapeuten uppmanar nämligen Natalia att skriva och hitta nya lager av betydelser i sina tankar och handlingar, via stödord som hon får spåna fritt kring varje vecka.
Även om det ligger nära vissa KBT-metoder som bygger på skriv- och reflexionsuppgifter är det ett genialiskt grepp. Natalia får gräva i sig själv med hjälp av konsten, närmare bestämt Niki de Saint Phalles verk om den våldsamma fadern. Natalia låter sig inspireras av konstverken hon väljer på sin resa, genom att bokstavligen masturbera på divanen eller ägna sig åt sexuella lekar som hon filmar och visar för terapeuten som hjälper henne att analysera dem.
Det finns inget som berikar terapin mer än konsten. Freud visste det. Lacan gjorde det också. Men det är sällan terapeuter har vågat uppfinna nya sätt att ta sig an glappet mellan konst och liv, fantasi och verklighet, som inte låser patienten i deterministiska kausalkedjor, vilket även Lindstedt gör ibland.
För psykoanalysens största uppgift är inte att förklara våra handlingar utan att underhålla mysterierna kring dem. Att lösa psykiska gåtor är inte bara omöjligt per definition, utan rentav farligt. För vad återstår när man förstått hur allt hänger ihop? Inte mycket. Slutet hade förtjänat en mer komplex syn på både människan och psykoanalysen.
Men ”Min vän Natalia” är ett litet mästerverk, ett litterärt ufo som också kan läsas som en performance, ett konstmanifest och en terapeutisk bruksanvisning i hur man undviker en folie à deux. Terapeuten pushar nämligen Natalia till olika acting outs som i kliniska termer lätt hade kunnat diagnosticeras som psykoser och till slut undrar man vem som är galnast – patienten eller terapeuten?
En sak är säker – konst och galenskap har alltid gått hand i hand.
