En skithög och en helig skrift på samma gång
Johan Jönson utmanar och lyckliggör sin läsare med ”Proponeisis”
Publicerad 2021-03-15
I vårt pandemidrabbade talking head-samhälle har kroppen börjat framstå som ett bihang till hjärnan. Snart är den överflödig. Men det finns undantag. I Proponeisis, en 2 272-sidig hybridbok, ja ni läste rätt, skriven av poesins enfant terrible Johan Jönson, står kroppen fortfarande i centrum.
Historien börjar med en ugn som saneras av en obestämbar person. En hjälplunga kopplar sedan upp personen till textens olika öppningar och nervimpulser. Att resumera vad som händer därefter känns lika omöjligt som att försöka sammanfatta Bibeln.
I Jönsons tidigare verk kunde man avläsa ett system, en kamp med intet, hatet och penganöden Nu är det betydligt svårare att se vad som egentligen står på spel. Det dostojevskiska källarhålet och den norénska självinventeringsmanin har fått konkurrens av en polyfonisk, repetitiv inventering som söker sig åt olika håll och kanter, ett nätverk som för tankarna till både Mircea Cartarescus tentakulära romaner och Deleuzes och Guattaris teorier om bejakande begärsmaskiner.
Det är med andra ord mindre negativitet och mer affirmation, mindre tyskt och mer franskt, till förmån för en språkmaterialistisk entropi där de yttersta tingen är orden. På ett ställe önskar poeten att dikten ska sammanfalla med solens utslocknande. Texten sjuder av en hermetisk, kuslig estetik, för vad innebär det att falla i ”det egna livets omöjlighet, som i en sömnapnéisk onatt”? och hur skall man tolka en fras som: "Boken som den semiotiska kapitalismens zoembienta kursiveringar”?
Ibland låter det som om Jönson skrivit denna paradoxala anti-självhjälpsbok liggande på divanen, i en oändlig associativ ström där allt välkomnats. Detta skapar en hisnande dramatik, trots de ständiga upprepningarna, driften med arbetarklassromantikens äkthetskult, “semiokapitalismen” (det vill säga produktion som baseras på kognitivt arbete framför fysiskt sådant), ressentimentet, den politiska korrektheten och den lika korrekta inkorrektheten hos olika mediala figuranter som tror sig ha funnit sanningen.
Det är mycket namedropping om både ädelt och mindre ädelt folk, och det är omöjligt att förutsäga textens riktning. Det ser ut som om Jönson, för att kunna göra tabula rasa av sitt författarskap, tömt hela sin dator i en enda bok, som förresten innehåller 15 olika böcker. Resultatet blir en potlatchbok som ser ut som en helig skrift och skithög på samma gång, för den skatologiska halten är hög.
”Ät min skit”, tycks han vilja säga till allt och alla.
Det är kanske det Jönson är ute efter med denna monstruösa manspreading – att få kritikern på fall, för jag får flera gånger lust att kapitulera
Jag intalar mig att Jönsons yttersta antagonist förutom honom själv, poesin och samhällets maktcentra är kritikern, för om man delar min recensionsersättning på antalet timmar det tog att ta sig igenom hela boken, blir jag nog i det här fallet lika lågavlönad som en McDonalds-anställd, om inte ännu lägre. Det är kanske det Jönson är ute efter med denna monstruösa manspreading – att få kritikern på fall, för jag får flera gånger lust att kapitulera.
Men det kan jag inte, hur trött jag än blir ibland på de oändliga textmassorna, hans hemmasnickrade neologismer och montagetekniska tics, för jag älskar hur Jönsons saboterar den akademiska jargongen, hans exorcistiska, djupt underhållande pantagruelska och alkemiska stil som gör guld av skiten, sättet han gestaltar hjärnan som den yttersta tortyrkammaren, avgrunden han blottar i språket, hypoteserna om livets men också identitetens meningslöshet, övertygelserna om att boken bara är en enda stor gravskrift, att konsten aldrig kan sammanfalla med livet, men att skrivandet kan peka mot ett möjligt om än illusoriskt annorstädes, bortom döden, fittsafterna, kukskiten, kosmos och alltihopa.
När jag har slagit igen boken, känner jag mig som en överlycklig Sisyfos som lyckats rulla upp tegelstensboken uppför berget och hålla den kvar. Arbetarlitteraturen kräver sina läsarbetare. För Jönson blottlägger denna gång inte bara skrivandet utan också läsningen som ett rakt igenom skitigt och otacksamt jobb.
