Ekon från Mumindalen
Petter Lindgren om Tove Janssons romandebut Solstaden – och de nya samlingsvolymerna av legendarens prosaböcker
Publicerad 2017-07-03
Jag vill på intet sätt jämföra mig med Stig Larsson, som ju säger sig kunna avgöra en boks kvalitet bara genom att hålla den i handen, men ändå. Något med Tove Janssons romandebut Solstaden från 1974 har ändå, in i det längsta, avhållit mig från att läsa den. Detta trots att jag räknar Jansson som en av mina absoluta favoritförfattare, och har plöjt igenom i stort sett rubbet av hennes böcker: Muminböckerna, novellerna, romanerna, den självbiografiska Bildhuggarens dotter och så förstås Sommarboken.
Jag vet inte hur många gånger jag fiskat upp Solstaden ur antikvariatslådor och liknande, fingrat på den men lagt tillbaka den. Vid åtminstone två tillfällen har jag släpat hem den från bibblan, utan att komma så mycket längre än till första meningen:
”I S:t Petersburg, Florida, där det alltid är varmt och palmesplanader kantar det blåa havet, är gatorna raka och breda och kringgärdar sina hus med lummiga buskar och träd.”
Jag vet inte. Kanske har jag hakat upp mig ordet ”Florida”, så långt från Finlands kalspolade utskär man kan komma, eller på den lite ödsligt klingande titeln som skulle passa bättre på något av Ray Bradbury eller Stanislaw Lem. Den Jesusaktigt sliskiga hippien på Janssons originalomslag är heller inte särskilt tilltalande, åtminstone inte för en kryptopunkare som jag.
Skitbra, således, att jag nu å yrkets vägnar till sist tvingas tröska mig igenom åbäket. Detta med anledning av Modernistas två feta utgåvor med Janssons romaner och noveller, med varsitt finfint förord av Jansson-kännaren Boel Westin respektive Dagens Nyheters Jonas Thente. Romanvolymen inleds med just Solstaden som skulle kunna beskrivas som en litterär gruppresa, till komposition och upplägg erinrande om Muminboken Sent i november från 1970. Här finns dock inte bara ett onkelskrutt, utan en hel drös, företrädesvis av honkön. Det rör sig om ett gäng änkor fördrivande sina sista dagar i gungstol på pensionatet Butler Arms veranda, under överinseende av hushållerskan miss Frey och rörelsens ägarinna, miss Ruthermer-Berkeley.
Inte särskilt mycket händer, men en bal är under uppsegling, liksom en utflykt till naturreservatet Silver Springs.
Det är väl som det ska i en roman om vitkrulliga amerikanska tanter på ålderns höst, tänker jag, men finner ändå mina onda aningar bekräftade, åtminstone inledningsvis. Trots att jag försöker närma mig berättelsen förutsättningslöst tycks den mig ändå anfäktad av någon sorts låsning, av en tröghet som, inbillar jag mig, inte har så mycket med Floridas solstekta och glittrande asfalt att göra, utan mer med publikförväntningar och prestationsångest.
Nog kan det vara så, för Solstaden är förstås inte vilken romandebut som helst, utan en debut av en redan då smått sönderälskad världskändis. Där en reguljär finlandsvensk författare på sjuttiotalet fick nöja sig med en upplaga på 800 exemplar trycktes Solstaden i en förstaupplaga om 56 000. Vem skulle inte få nippran av en dylik siffra?
Efter en dryg tredjedel har jag i alla fall trampat mig in i romanen, mina sympatier och aversioner är fördelade mellan invånarna på Butler Arms och Jansson tycks äntligen ha fått upp styrfarten, vilket märks inte minst i den vägvinnande personskildringen. Plötsligt ränner miss Frey med ett dödsbud uppför pensionatets trappa, ”en flod av liv sköt upp genom henne och gav kinderna färg, hon darrade i hela kroppen”.
Och den kvinnofientliga men på sitt sätt intagande mr Thompson ”sitter i pisset”. Hans fru kommer oväntat till Butler Arms för att ställa sin förrymda make till svars: ”Det var en liten benig kvinna med peruk och skarpa mörkbruna ögon, hennes sätta att köra ner huvudet och stirra över glasögonen var oroande, som om en mycket liten tjur funderade på att gå till anfall.”
Måhända är det oförskämt mot en författare som lämnat Mumindalen bakom sig att jämföra Solstadens karaktärer med muminerna, men efter hand låter sig de flesta identifieras. Ta bara den självsäkra galjonsfiguren och balens ideolog mrs Rubinstein, solklar hemul. Misan känns igen i den självutplånande miss Frey, och som Osynligt barn ser vi mrs Peabody, vars framsteg uppmärksammas inte minst av mrs Rubinstein: ”Min gratulation, sa hon och såg på Peabody. Ni har äntligen haft en åsikt och vågat skaffa er en fiende.”
Det sakliga konstaterandet är Tove Jansson i ett nötskal, men i rollen som författarens alter ego ser vi snarast Elizabeth Morris, Nebraska, 77, en klartänkt men kanske lite cynisk dam med drag också av Lilla My.
Mot slutet, under sällskapets utflykt till det undersköna Silver Springs (googla!), när miss Frey styr kosan rätt in i djungeln där en pil med de rödvita styrfjädrarna belysta av solens sista strålar syns komma seglande över grönskan, med okänd destination, finner jag att jag trots allt har kapitulerat. Jag är inte Stig Larsson, tydligen, och den avslutande delen av Solstaden är helt enkelt för jävla underlig och egen, så bra att jag köper romanens sengångaraktiga inledning.
Härmed varde därför klubbat att omslagshippien är min främsta invändning mot Solstaden. Hans storlek och position i bilden motiveras inte på något vis av hans funktion i berättelsen, att komma smattrande kors och tvärs genom handlingen på sin båge, möjligen för att tillföra lite fart eller något. Vad vet väl jag?
I och med Modernistas nyutgåva är han i alla händelser inte längre aktuell som omslagspojke, vilket är skönt och får mig att erinra mig en av punkens mest oomkullrunkeliga lärdomar: Never trust a hippie.
