Trotsig närkamp med försvagad kropp
Publicerad 2015-03-04
Det trygga nuet blir till mardröm i Alverfors Vitnäbb
Folksjukdomen cancer ökar, men allt fler botas eller lever vidare med sin diagnos. Rimligen borde vi få vi fler litterära verk om sjukdomsförloppet. Om detta har jag ingen statistik, men helt klart finns det inga skäl att tänka: Men jag läste ju nyss Hennings Mankells Kvicksand, så varför ännu en cancerskildring av Ann-Charlotte Alverfors?
De är nämligen väsensskilda.
Medan Mankell skriver i försonande vidvinkel om livet och döden, går Alverfors i trotsig närkamp med sin försvagade kropp. Visst ja, romankaraktären Anna borde jag skriva för att vara korrekt. Men Annas livs historia är identisk med den småländska Alverfors - en av våra viktigaste arbetarförfattare - som skrivit om ”torparna, bönderna, drängarna, pigorna, bruks- och fabriksarbetarna”. På sjuttiotalet filmades hennes romantrilogi Sparvöga, Hjärteblodet och Snabelros för tv.
Den kända självbiografiska sviten är skriven i en rytmisk, dialogtät och adjektivrik prosa. Vitnäbb är däremot en dagboksliknande kortroman med meningarna som karvade i ben. Den handlar om hur fort ett tryggt nu kan övergå i mardröm.
Jan och Anna känner sig förenade som ”ödets gunstlingar”, deras utsatta barndomar gick över i privilegierade vuxenliv, ofta på resande fot. Han som professor i växtförädling, hon som författare. En dag vänder allt till sin motsats. Samtidigt som Jan drabbas av tjocktarmscancer upptäcker Anna en växande vårta på lårets insida, en elakartad tumör.
”Folkhemsprinsessan” rasar som långtidssjuk obönhörligen nedåt i den sociala hierarkin. I konsekvens med vår tids sätt att mäta människovärde har apoteken ett pålitligt utbud på kosmetika, men inte mediciner.
Hjärtesorgen efter makens död genomlider Anna samtidigt med smärtsamma biverkningar efter operationerna. Ensamheten lindras en smula i hunden Björktass varma närvaro; förhållandet djur och människa är ett kitt i berättelsen. Människan är självutnämnd härskare, ointelligent nog att inte begripa att hon ingår i kretsloppet.
Titeln ”Vitnäbb” anspelar för övrigt på dödens fågel som sjunger ”välbekanta melodier” för dem på väg att avlida. En berättelse Annas lungsjuka far en gång föremedlade.
Alverfors renodlar: lidande fogas till lidande, förlust läggs på förlust. Stundom tangerar hon det ofrivilligt parodiska, men tippar aldrig över. Hon är för skicklig, varsamt rör hon vid orden, en stilfull koreografi mellan närhet och distans, vrede och humor. Makens exhustru tyckts förtjäna smeknamnet ”Olaga intrång”. Och vardagens stegrande vårdbehov ställs ilsket mot sjukvårdens resursbrist och nyckfullhet.
Fint formuleras barndomens trygghetsljud som smärtlindring. ”Strålmaskinens klapprande nådde henne som en fysisk smärta, strax mildrad av minnets barndomliga slagljud från mormoderns vävstol.”
I slutraderna förmedlas hopp, symboliskt nog via en blick från ett vilt djur.
