Insyn i ett samhälle som är för trångt

Steve Sem-Sandbergs noveller bär 1800-talets tidsfärg

Steve Sem-Sandberg


Tre pjäser och en novell. Mer hann inte Georg Büchner skriva – han är en av de unga döda i litteraturhistorien. Men i hans 1830-tal bröt framtiden in med full kraft. Hans realism och expressionism blev inte allmän egendom förrän hos Strindberg och hans generationskamrater. Hans dokumentära arbetssätt slår inte igenom på allvar förrän i vår egen tid. Han är fortfarande – om man kan hitta bra översättningar – läsbar och spelbar.

I höstas kom Steve Sem-Sandbergs W, en vidarediktning kring Büchners pjäs Woyzeck. Den romanen avsatte under arbetes gång några mindre prosastycken, som nu samlats i Jägarna i Armentières. I en novell möter vi återigen Woyzeck och hans Marie, men utgången blir en annan än i protokollen, pjäsen och romanen. Här är det den hunsade soldaten som tar sitt eget liv, i stället för att sticka ihjäl sin kvinna. Men fångenskapen inne i ett futtigt liv är exakt densamma.

Att i en så förtvivlad trosvisshet klänga sig fast vid strikt biologiska förklaringar kan vi känna igen ännu efter tvåhundra år

Büchners tidsfärg är kvar i alla novellerna. I Nålslukerskan varierar Sem-Sandberg den ännu vilsna impuls till rättspsykiatri som fanns i hans tid. En kvinna försöker – kanske – ta sitt liv genom att svälja en stor mängd nålar. Hennes läkare kommer aldrig att begripa vad som hänt, och skälet är tidstypiskt. Han får aldrig obducera hennes döda kropp. Att i en så förtvivlad trosvisshet klänga sig fast vid strikt biologiska förklaringar kan vi känna igen ännu efter tvåhundra år.


Tyngst bland historierna väger nog Oberlin, en parafras på Büchners novell Lenz. Den är en psykiatrisk fallstudie, men utan senare tiders analys och försök till bot. Den unge författaren Lenz har förläst sig på Lavaters fysionomik – idéer om en direkt relation mellan utseende och psyke som senare blev en av rötterna till rasbiologin. Denna upptagenhet av det yttre är en av realismens förutsättningar, javisst. Men om vad som händer inuti Lenz ger det få ledtrådar. Han är utkastad i sin tid och sin miljö – en existensfilosofins förelöpare, en tragisk Kierkegaard-figur.

Novellerna rör sig i franska revolutionens tid, inne i en grund upplysningsfilosofi som inte kan hjälpa de ohjälpliga.

Novellen får sin titel från hans värd i franska bergstrakter. Oberlin är kalvinsk och mycket rationell pastor i tjänst hos en begynnande och till synes mycket välordnad kapitalism. Lenz får hålla en predikan och visar sig ha en mycket svartare, men också mer teologiskt korrekt bild av kristendomen än sin värd. Det hjälper honom inte. Hans ångest lämnar bara hundratals sidor oläsligt chiffer efter sig.

Novellerna rör sig i franska revolutionens tid, inne i en grund upplysningsfilosofi som inte kan hjälpa de ohjälpliga. Samhället är för trångt och för hårt skiktat för dem. Jag tycker mig märka att Steve Sem-Sandberg menar att inte så mycket har hänt på den fronten sedan Georg Büchners dagar.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln