”Att vara kvinna är ett farligt tillstånd”
Efter ”Klubben” är det närmast omöjligt att inte associera Stenströms demon med den så kallade Kulturprofilen
Publicerad 2020-01-19
Kalla den gärna en Metoo-roman, Magic Love Pixie av romandebuterande poeten Sofia Stenström.
Är det att förminska verket? Skulle inte tro det.
Jag blir insugen i berättelsen på samma sätt som huvudpersonen Nadjas barnsliga örsnibb blir svald av moderns mun i en av romanens öppningsscener. Språket är konkret och hypnotiskt, försätter läsaren i en närapå hallucinerande stämning. Livet är en dröm som du inte tillåts vakna ur.
Magic Love Pixie är Nadjas klubbnamn. Hon är festens katalysator, den som bär bördan av att riva förlåten och ta bort skammen så att andra kan dansa in.
Moderns död föder en identitetskris hos Nadja, framkallar tankar på återfödelse, utsuddade gränser mellan levande och döda. Jobbet i kassan på en livsmedelsaffär kontrasterar mot droger och förändrat medvetande.
På en fest möter Nadja en man med långt vitt hår. Han presenterar sig som demon. Varken mer eller mindre.
Under läsningen får jag vittring på två litterära spår.
Efter Matilda Gustafssons Klubben är det praktiskt taget omöjligt att inte associera demonen i Magic Love Pixie med den så kallade Kulturprofilen. Detaljer man känner igen från de anonymiserade intervjuerna i Klubben är emellanåt skrämmande exakta. Den sexuella och mentala nedbrytningen. Hänsynslöst rovdjursbeteende. Kvinnornas förtvivlade strategier för att undvika offerrollen.
Stenström skapar aforistiska formler för de gråzoner som Metoo satt ljus på. ”Det är säkrast att stå på vid gavel. Då kan ingen bryta sig in”.
Världen är full av män, kända och okända, som leker dominanta och oåtkomliga samtidigt som de tjatar sig till sex, gärna med hjälp av vin och gnatiga löften om gränslös sexualitet och åtråvärt mörker.
Världen är även full av kvinnor som söker utlopp för sin äventyrslust, kreativitet och sexualitet. Men var ska de få samma spelplats och utrymme som män har haft? Var någonstans kan en frihetssökande kvinna vara trygg?
Stenströms demon leder mig till Fjodor Dostojevskij och Onda andar.
Nadja är en själsfrände till Stavrogin, en litterär ikon och föremål för otaliga litteraturvetenskapliga analyser. Vem är då Nadja i kassan? Vem djupdyker i henne?
Det inte kärlek som leder henne till demonen, snarare en svärtad fascination inför en ögonlös krälande aggressivitet. Av obändig strävan efter fullkomlig handlingsfrihet blir Nadja demonens eller den onda andens byte. Hon lägger in ofattbara mängder energi, självövervinnelse och självuppoffring i denna process.
Jag tänker på förspilld kvinnokraft som går åt till att söka frihet och utmaningar i omöjliga kärleksprojekt.
Nadja trotsar inte bara det sunda förnuftet utan alla andra ärbara känslor. Hon inser demonens löjliga sidor men det är inte mannen med hästsvans i sig hon är ute efter utan det lockande hemliga herraväldet över genvägar och dolda gångar till outforskade gränstrakter av varat. Tyvärr kan onda andar enbart leda till förtvivlan och tomhet.
Avförtrollningen kommer abrupt i sista tredjedelen av romanen.
Det är som att slitas ut ur en grotta i bländande ljus. Demonen är bara en gubbe som raggar minderåriga på nätet.
Men vart går all längtan som når ingenting?
Magic Love Pixie skissar på en utväg som inte övertygar mig helt. Boken är för kort, det är som om andningen inte räcker till för en sista avgörande ton. Samtidigt är slutet kongenialt med romanens stoff – hur mycket ska man egentligen orka?
Att vara så kallad stark kvinna är ibland ogenomtänkt och farligt tillstånd.
