Arbetarklassen är störst av alla
Göran Greider läser en ny bok som går till klassikerna – och som vänder på begreppen
Publicerad 2017-02-07
RECENSION. Den mer eller mindre vedertagna bilden av Sverige är att befolkningen till 70 procent består av medelklass och under den finns en underklass på 20 procent som bor i utsatta förorter eller i nedgångna bruksorter.
Allra överst tronar en föga synlig överklass på några få procent men den talas det rätt lite om. Arbetarklassen är däremot närapå bortopererad ur den självbild som nationen håller sig med – ingen ledande socialdemokrat uttalar med självklarhet ordet arbetarklass längre.
Det där är den mest statiska bild av ett samhälle man kan tänka sig. Den medelklass som de flesta antas ha glidit in i har det ju så pass bra att den inte behöver någon förändring medan de som är allra underst är för få för att kunna förändra samhället.
Men vad händer om vi utgår från att den centrala maktpositionen i samhället utgörs av några få kapitalägare och ett litet skikt av toppchefer – och under den en förvärvs-arbetande befolkning där nio tiondelar är löntagare?
Och om vi börjar se att det collage vi kallar medelklass består av ett övre skikt med helt andra villkor och värderingar än de lägre medelklasskikten och att dessa har mer intressen -gemensamma med den arbetarklass som finns i tjänstesektor och industri?
Då siktas en brett definierad arbetarklass som plötsligt är numerärt störst och som lika plötsligt intar rollen som den viktigaste väljargruppen. Självklart ligger det då i denna breda arbetarklass intresse att minska den reservarmé av arbetslösa och marginaliserade som försvagar kampen om resurserna i samhället: En majoritet av löntagare tjänar på att de som i dag räknas till ”underklass” – oftast med etniska förtecken – istället inkluderas i det breda arbetarklassbegreppet. Med termen ”utanförskap” har borgerligheten lyckats fördunkla klassamhällets maktsammanhang.
Så skulle en alternativ och långt mer dynamisk klassanalys se ut. Den slår sönder bilden av en enhetlig medelklass i centrum för all politisk debatt och pekar istället ut nya och bredare allianser underifrån. Den lossar högerpopulismens grepp om delar av arbetarklassen.
Diskussionen om klass har stått stilla sedan åttiotalet. Den försvann när makt försköts från arbete till kapital och nyliberal ideologi dödade frågan. Timbro är i dag normaliserat. Varje liberal ledarsida kränks av uppgifter om ökande klasskillnader och globala orättvisor.
Men diskussionen tonade också ut för att klass-begreppet lovade för mycket. Sjuttiotalets marxister trodde att klass kunde förklara allt, vilket det inte kan.
Att vi ofta får höra om skriande skillnader – som att en högutbildad Danderydbo kan räkna med att leva 18 år längre än en lågutbildad i Vårby – har inte på allvar återupplivat en vital klassdebatt som förklarar varför klyftor uppstår.
Jag blev därför glad när jag läste Magnus Hörnqvists drygt hundrasidiga skrift Klass. Inte för att den är en brandfackla i debatten, utan för att han börjar om med frågan genom att gå till klassikerna, Marx och Weber, och först därefter till nuet.
Ofta har Marx betoning på villkoren i produktion och arbetsliv ställts i motsats till Webers fokus på vilka resurser den enskilde individen har på marknaden i form av framför allt utbildning. Men i grunden var de överens: Klasser uppkommer under kapitalismen och den avgörande faktor som skapar klasser är ägandet.
Vad Hörnqvist gör i sin bok är att se vilket ljus den forskning som utgår från klassikerna kan kasta över klassamhällets hemligheter. En av hans grundtankar är att klassamhällets tunga, tröga grundstrukturer faktiskt varit konstanta i århundraden.
Försvinner klassklyftor när universitetsutbildning går från ett privilegium för en elit till ett massfenomen? Nej. Klassamhället flyttar helt enkelt in i utbildningsystemet.
Hörnqvist hamrar också in tanken att det inte går att förstå klassamhället bara genom att titta sig omkring eller blicka ner i statistik: strukturerna är inte omedelbart observerbara.
Pedagogiskt leker han med tanken på två resenärer på Stockholms central som båda sitter med kassar från samma exklusiva klädboutique, båda bor i bostadsrätt och båda räknar sig till medelklass. När deras öden nystas upp klyver klassanalysen bilden av dem: Den ene ekonomutbildad på högstatusskolan Handels, den andra ekonomutbildad på Mitthögskolan med lägre status. Den ene med en ärvd förmögenhet, den andre med tunga lån för en bostadsrätt. Tunga strukturer som ögat inte når.
Hörnqvist har skrivit en resonerande, odogmatisk introduktion till den stora frågan om klass. Han inser att frågor om klass och klassidentitet alltid kommer att vara flytande och ungefärliga.
Hörnqvists lilla bok har utsikter att bli en viktig introduktionsbok till klassfrågan på universiteten, men även användbar i studiecirklar och som läsning för varje samhällsintresserad person. Boken kunde ha som motto för den klassfråga som hemsöker våra samhällen: Something is going om here, but you don´t know what it is. Lite mer vet man efter att ha läst Magnus Hörnqvists bok.
