En kaotisk sprängskiss över hela tillvaron

Syntaxen snubblar och åmar sig i Erik Lindman Matas ”Liten lek”

Camilla Hammarström

helskärm

Som barn trodde jag att jag kunde växa i kapp min storebror, insikten om att tiden även inneslöt honom med sin obeveklighet kom som en överraskning. En liknande tanke finns i Erik Lindman Matas nya diktsamling Liten lek. Men här kommer jaget fram till att man visst kan växa i kapp! Tiden är inte linjär, allting finns på en gång. Läsaren tumlar i dikterna genom minnen och ögonblickens förvandling från nu till då. In i en framtid som oavbrutet slukar det befintliga.

Samlingen inleds med en några sidor lång upptakt kring tillkomstprocessen där man kan läsa: ”den här boken BESTÅR av 40 olika dikter som förvällts & vridits om / hårdhänt & glatt // massan alltså hastigt formats om omformats på olika sätt i viss mån / innebär hittepå just detta”. Sedan följer de numrerade dikterna som var och en kallas ”dikten” plus titeln. Exempelvis: ”5. dikten om 1 öga som kisar, hakar & tar emot”. Genom att benämna dikterna skapar Lindman Mata både distans och en intimitet kring dem, får dem att framstå som varelser med olika karaktär.

I boken finns även fotografier tagna på resor och i vardagssituationer. De ackompanjerar diktens koncentrerade förnimmande av platser och ögonblick. Många gånger blir det underbart sinnligt: ”jag har kornig, tung honung på en skiva bröd sitter i SOL – spirande flämtar skymtar 1 ny demos, mitt saliv & 1 buss TRUMMAR förbi med benen i moget gula åkerfjädrar: värmen bakom 1 glasruta”.

Emellanåt, när texten blir preciös, kan den påminna om Stig Larsson, hur poeten tvingar läsaren att plöja genom trivialiteter, hur han fastnar i det partikulära och får det att lysa inifrån. Jag tänker också på solens starka roll för bägge diktarna. Att stå i solen, ja bli sol, kan vara en utvaldhet – ett våldsamt expanderande ego. Men det innebär också en risk att utplånas.

Den uppbrutna syntaxen skapar stundtals ett starkt läsmotstånd, då blir det lite tröttsamt att följa med. Ändå är det svårt att värja sig mot ett ständigt närvarande allvar. Precis som i debuten Pur handlar det i stora delar om sorg och förlust. Om hur tiden skoningslöst föser jaget längre bort från de genomlysta kärleksögonblicken. Frågan är vad man ska göra med sitt nu.

Lindman Mata söker fånga en prismatisk livsupplevelse, själva varats betingelser. Han gör det med en syntax som snubblar och åmar sig, med en sinnlig auktoritet som griper tag. På trots av att närvaron inte
låter sig nålas fast – den glider hela tiden ur den skrivandes händer – formas en poesi som blir till en kaotisk sprängskiss av tillvaron.