Den svenska poesin är i strålande form
Årets diktsamlingar är en osedvanligt rik och varierad buffé som man bara vill ha mer av
Publicerad 2022-12-20
Poesin är en marginaliserad genre. Samtidigt är vi poesiläsare och -kritiker en hängiven skara, för att inte säga lätt fanatisk. Och i år har vi kunnat hänge oss åt vad som visade sig vara en osedvanligt rik och varierad buffé. För när jag börjar läsa årets diktsamlingar på jakt efter såväl bangers som gemensamma nämnare blir jag framför allt varse att svensk poesi är otroligt heterogen. Den är dessutom i god form så ju mer jag läste, desto mer ville jag läsa!
Därför var inte bara en utan två diktsamlingar nominerade till Augustpriset i år: Jenny Tunedals sorgebok Dröm baby, dröm (W&W) och Iman Mohammeds elliptiska Minnen av infraröd (Norstedts). Och bland nomineringarna till Katapultpriset är fyra av fem poeter.
Några gemensamma drag? Hos den somalisk-brittiska poeten och superstjärnan Warsan Shire och hennes bok Välsigna dottern (Aska förlag, översatt av Judith Kiros) är trauma kopplat till krig, flykt och exil tongivande. Shire har intervjuat släktingar, förvaltat deras livsberättelser. Och hennes förkrossande dikt Hem hade nått svenska läsare långt innan boken utkom i översättning.
Kurdistan är faktiskt så närvarande här att det blir en familjemedlem i egen rätt: ”Hur vill du ha dina ägg, Kurdistan?”
För Shire blir poesin en form av djävulsutdrivning: ”jag kan skriva dikten och få det att försvinna”. I svenska Sorin Masifis debutbok Systrarna Staten Dikten (Norstedts) uppmanar diktjagets mamma sina barn att skriva dagbok: ”man tappar bort sig själv // om man inte skriver ned sig själv”. Dikten, som är full av citat och referenser, tycks sträva efter att ”binda samman syntaxerna” och samtidigt ”binda ihop bitarna” mellan det Kurdistan familjen – liksom Masifi själv – flytt ifrån, och det nya landet, Sverige.
Kurdistan är faktiskt så närvarande här att det blir en familjemedlem i egen rätt: ”Hur vill du ha dina ägg, Kurdistan?” Här finns ytterligare ett du, och det är diktjagets storasyster som är död. I Systrarna Staten Dikten tillåts sorgen breda ut sig och nyanseras.
I den fabelaktiga Åsnans år av Athena Farrokhzad sörjer diktjaget i stället sina döda bröder. ”Det måste vara möjligt att älska de döda ett helt liv” skriver Farrokhzad.
Och i hennes på en gång tunga och lekfulla åsnedikter har den oändligt melankoliska åsnan I-or en lika självklar plats som en skabrös dikt av Rumi om vikten av att veta hur man bäst ska bära sig åt för att knulla med en åsna. Sen har vi den framfabulerade aktivistgruppen Radical Ass Fraction som skanderar: ”ingen mer assimilation” och påminner om att poeten en gång var en del av poesikollektivet G=T=B=R=G.
Både Farrokhzad och Tunedal behärskar formen utan att bli långrandiga, de kan till och med kosta på sig ett litet slutrim då och då.
I diktdebutanten Merima Dizdarevics bok långt från ögat långt från hjärtat (Bonniers) spelar havet huvudrollen. Och ”det enda havet värt sitt namn” – som dikten upprepar som ett mantra – är Adriatiska havet. Poeten är från Bosnien-Hercegovina och bosatt i Malmö, dikterna utspelar sig också både här och där, i dåtid och nutid. Här passerar orden ”folkmord” och ”slakt” förbi, liksom olika soldater och folk passerat i Bosnien-Hercegovina under olika tider. En stark och suggestiv diktsamling uppdelad i heat som en tävling. Kanske simning i Adriatiska havet, vad vet jag.
En sak som är slående är den avslappnade pratighet som präglar flera av ovan nämnda böcker. Både Farrokhzad och Tunedal behärskar formen utan att bli långrandiga, de kan till och med kosta på sig ett litet slutrim då och då. Andra är mer essäistiska, växlar mellan stilar och drar in hela arkiv i sina böcker, flera röster eller referenser. Masifi är ett exempel på det. Dizdarevic ett annat. Både Göran Sonnevi (Bonniers) och Eva Ström (Bonniers) skriver ett slags dagbok där den omedelbara verkligheten bryter in: corona och isolering. Hos Ström flätas dessa gårdagens nyheter samman med myten i ett tätt flöde. Hos Sonnevi kanske snarare med minnesanteckningen.
Hos två tämligen olika poeter hittar jag myten om Orfeus. Det är Ingela Strandberg, vars bok Ingenstans mitt segel (Norstedts) är en av mina favoriter. För sitt enkla, dova tilltal, spännande kör av väldiga lador och plötsligt svindlande perspektiv. Och sina sånger. Samt sitt envisa insisterande på det låga. Strandberg skriver: ”glöm aldrig din ovärdighet // den ska vara som en vänskap du aldrig förtjänat”.
Slutligen en liten grej jag tänkt på länge och som nu även nått poesin: ingen sätter frågetecken efter sina frågor längre.
I Axel Winqvists ljuvligt klingande Den sista människans leende (Nirstedt/litteratur) vänder sig diktjaget om på sin väg ner i underjorden i stället för på sin väg därifrån. Och tar den androgyne Orlando till hjälp för sin resa genom tid och rum. ”Det är ett sorgearbete att minnas världen som den en gång var”, skriver Winqvist.
Två böcker som helt utgår ifrån många människors tal och gör dikt av det är Marit Kaplas Kärlek på svenska (Teg publishing) och Ida Börjels Ringa hem (Ariel förlag). Kapla kallar sin bok för lyrisk dokumentär och har utgått från Staffan Juléns förinspelade intervjuer där människor berättar om kärlek. Ida Börjel har i stället varsamt hanterat ryska soldaters telefonsamtal hem till sina nära från frontlinjen, samtal som spelats in av den ukrainska säkerhetstjänsten. Det är dokumentär dikt som får blodet av frysa och hjärtat att brista. I ett inledande samtal daterat 28 februari, säger en rysk soldat: ”Mamma jag är i Ukraina / det pågår ett riktigt krig här / jag är rädd”.
Slutligen en liten grej jag tänkt på länge och som nu även nått poesin: ingen sätter frågetecken efter sina frågor längre. Det gäller såväl Göran Sonnevis diktsamling För vem talar jag framtidens språk som debutanten Niko Erfanis dikter i Varv (Bonniers).
Utan frågetecken förvandlas frågorna till påstående. Vad säger det om den tid vi lever i?
