Så förlorade internet sin magi

Jia Tolentinos essäer är skarpa, rasande och roliga

Publicerad 2020-09-06

Jia Tolentino, född 1988, är reporter på The New Yorker. ”Falsk spegel” är hennes första bok.

När ”Falsk spegel” släpptes i USA blev kritiker och läsare till sig. Jia Tolentino dechiffrerade den digitala mystiken för oinitierade och höll samtalet initierat för dem som redan hade koll.

Vulture liknade henne vid ikonen Joan Didion vilket Tolentino i en intervju muntert kallade en förolämpning mot dem båda. Didion är en bättre författare medan Tolentino, med 57k följare på Instagram där hon postar bongrökande bilder på sig själv, är ”a better hang.” Men, medgav hon, en sak delade de. En känsla av dread, en fruktan, inför tiden de befann sig i.


När Tolentino vaknade morgonen efter Trumps seger var det i fruktan och kris. Hon bestämde sig för att undersöka ett gäng frågor som rör den senkapitalistiska och hyperindividualistiska tiden som slutligen fick en kriminell dokusåpakändis vald till president över den fria världen.

Falsk spegel består av nio essäer som tar sig an feminism, religion och rasism genom kulturella fenomen som träning, den långsamma hip hop-stilen chopped and screwed, ecstasy och kändiskult. Ofta med författaren själv som utgångspunkt.

Men hos Tolentino är den egna personen inte föremålet för den huvudsakliga undersökningen utan i stället ett slagfält där vår tids politiska strider utspelar sig. Som en röd tråd genom texterna går frågan om jagets självframställning.


Tolentino, som gjorde sig ett namn på kulturellt tongivande Jezebel, är precis som jag född 1988. Vi tillhör den sista generationen som minns ett liv före www. I samlingens första essä ”Jaget på internet” spårar hon sin egen resa online och därmed det uppskruvande samtalsklimatet och hur vi, genom hashtaggen, uppvisar solidaritet snarare än utför den. Det är en vilja att inte ge bort en viktig kritik om performativt engagemang till den radikala högern. Texten börjar förebådande: ”I början verkade internet bra.” 

Medan Tolentino byggde sin första hemsida tog jag min veckopeng och gick ner till tobaksaffären där jag köpte faktiska tidningar för att få reda på vilka hemsidor det fanns att besöka. Internet var en stor magisk grej jag inte förstod men som jag ville ge mig själv till. 


Magin, eller potentialen, gick förlorad när det som Tolentino beskriver som internets sociala incitament, ”att bli omtyckt och sedd”, förvandlades till ekonomi. Detta fick konsekvenser inte bara för våra privatliv och i essän ”Berättelsen om en generation genom sju bluffar” stakar hon ut en millennials uppväxt, från den ekonomiska kraschen 2008 till att Trump blir vald. 

Tolentino drar fram oväntade spår i nästan allt hon undersöker

Hon går via utskrattade Fyre Festival, nyliberal girlboss-feminism och Facebooks sexistiska tillkomst som vid det här laget är en urscen för vår generations tillblivelse. I mitten av dessa händelser står bedragaren, som hon menar fått en särskild ställning i det amerikanska samhället med hjälp av sociala medier. 


Tolentino drar fram oväntade spår i nästan allt hon undersöker och uttömmer ämnena på ett sätt som någon med hundra tabbar öppna åt gången kan. Med träffsäkert språk väver hon ledigt in grekisk mytologi, poesi och politisk filosofi. 

I stället för att fastna i boomergnäll om att folk tar selfies är Tolentino i grunden systemkritisk och ser hur en prekär arbetsmarknad styr vårt beteende. Särskilt viktigt är detta i den amerikanska kontext där Tolentino verkar och en fjärdedel av insamlingarna på Gofundme är för att betala en sjukhusnota. Att sälja sig själv är inte en jakt på dopamin utan en klassfråga på liv och död.


I ”We come from old Virgina” återvänder författaren till sitt gamla college, som blev världskänt efter att Rolling Stone publicerade ett reportage om en kvinnlig student som påstod sig blivit gruppvåldtagen. Snart visade det sig att hon ljög. 

Här är Tolentino som bäst. Hon skärskådar sitt eget kvinnoförakt och universitetets våldtäktskultur samtidigt som hon undersöker Charlottesvilles rasistiska historia, varför kvinnor ljuger om övergrepp och hur Rolling Stones misstag banade väg för #metoo. 

Hon är en cool girl som befinner sig på insidan av monstrets mage. 

Även ”Alltid optimera” står ut, när författaren går till roten med idéhistorien bakom barre, en träningsform vagt inspirerad av balett, och trenden att bära gymkläder till vardags. Hon kallar klädseln för ”senkapitalistiska fetischkläder” och menar att vi signalerar att kroppen är något vi investerar i, vars värde ska öka över tid. 


Det är en oväntat rolig och rasande essä, mästerlig i sin form. Tolentino vet hur man bryter ner en vardaglig, till synes oskyldig, företeelse och ser den på ett nytt, dystert sätt.

Tolentino återkommer ofta till hur hon gjort sig en karriär på det hon kritiserar, en digital närvaro som genererar engagemang. Hon är en cool girl som befinner sig på insidan av monstrets mage. 

Å andra sidan, vem gör inte det? Hur vi än förhåller oss till ett internet som de stora företagen lagt beslag på övertygar Tolentino om att den nya tidens marknad, där vi är produkten, äter sig in i alla aspekter av våra liv, inloggade eller ej.


Att man på egen hand kan åstadkomma förändring är mer fantasi än verklighet och hon knyter an till den växande kritiken mot aktivism som identitetsmarkör. Ingen oviktig fantasi men en fantasi likväl. 

Utsagan känns inte dystopisk. Tvärtom är det uppfriskande att höra någon säga att det inte finns individuella lösningar på systematiska fel. 

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln