Apspännande om Sally Jones – igen
Jakob Wegelius berättelser är unika i svensk barnlitteratur
Uppdaterad 2020-06-10 | Publicerad 2020-04-30
Jag gissar att många föräldrar surfar in på bokhandelssidorna den här veckan och förtjust klickar hem Jakob Wegelius nya bok ”Den falska rosen”. Hans förra bok om Sally Jones, ”Mördarens apa”, fick inte bara Augustpriset utan har enligt ryktet varit en bladvändare även i hem där barnen oftare väljer Fifa än bokläsning på fritiden. Ingen lär i så fall bli besviken. ”Den falska rosen” innehåller precis samma actionfyllda, facktermstunga, skurkuniversum som föregångaren.
Apan Sally Jones och hennes vän och kapten, Henry ”Chiefen” Koskela, hamnar denna gång i Glasgow, där Chiefen under ofrivilliga omständigheter snart tvingas ut på resa utan Sally Jones. Kvar i den murriga staden fortsätter historien i Glasgows undre värld med kassaskåpsstöld och maffiakrig. Ett tag känns det nästan som om Wegelius glömt huvudspåret, själva den falska rosen, men framåt sådär sida 400 plockar han upp tråden igen.
En annan grej som jag undrar om det bara är jag som glömmer eller författaren också är Sally Jones kön. De gånger hon omtalas i tredje person blir jag varje gång förvirrad över hennes pronomen. I mitt huvud låter hon mer som en Oliver Twist, en Huckleberry Finn eller Robinson Crusoe.
Kanske är det kombinationen av skeppslingo, kriminella gäng och sköna damer som får mig att tänka på min pappa och Bröderna Cartwright, trots att Lucky Lucy’s inte är en saloon i öknen utan en lönnkrog under förbudstiden.
Att boken är så full av obegripligheter för en båtillitterat är ändå upplyftande. Jag föreställer mig ett sömnigt barn som frågar om mesantopp, ångslup och tremastad skonare, hur vi skulle gissa tillsammans och jag till nästa dag skulle ha läst på och kunde förklara. Jag menar, vem vill inte höra ”mamma, vad är en acetylenbrännare?”
Till genren hör också ett visst mått av cliffhangers och plötsliga aha-insikter, men där önskar jag ibland att Wegelius kunde varit lite stramare. De kursiva frågorna av typen ”Hade jag inte hört den rösten förut?” och ”Kunde det vara …?” hjälper förstås det läsande barnet att hänga med i vad som står mellan raderna men ger också texten ton av dagtidssåpopera. Och att avsluta kapitel med en vändning kommer säkert göra lässuget större och älskas av mellanstadieläraren på högläsningstimmen, men känns ibland just lite väl pedagogiskt.
I andra änden av spektret ligger det talrika persongalleriet där de pedagogiska bilderna i början känns helt nödvändiga för att ha en chans att skilja folk åt, vilket gör det lite svårt att engagera sig i bifigurernas bihistorier. Wegelius är uppenbart överpeppad på shady typer laddade med namn som Flintheart och Razor Queen, med tillhörande attribut som till exempel Jenkins blinda tupp. Charmigt men kanske mer bärande för att få ett idolporträtt av Andrev Walden i DN än för berättelsen i sig.
Å andra sidan skulle berättelserna om Sally Jones inte vara så unika
i det svenska barnlitteraturlandskapet om de inte var lite omständliga och mitt gnäll till trots är det ändå randanmärkningar. Wegelius har satt sin flagga högst upp på äventyrsbergets topp och där lär den bli kvar även med denna bok.
<div data-tipser-pid="5e8d754f0df5f00001e5fcbc" data-tipser-view="compact"></div>