Djävulusiskt välskrivet och berörande av Mara Lee

I ”Främlingsfigurer” smälter alla hennes talanger samman

Uppdaterad 2021-03-09 | Publicerad 2021-03-07

Mara Lees nya bok ”Främlingsfigurer” är ”lugn, metodisk, kvicksilvrig och kalejdoskopisk” skriver Sinziana Ravini.

Vi vet vad som händer när människan blir en främling för sig själv och andra. Antihjälten i Camus Främlingen upphör att känna något. Bakom förfrämligandets mekanismer råder däremot allt annat än känslostiltje, något vi blir varse om vi betraktar de senaste årens vågor av hat som vällt fram över Europa och världen.

Men det är inte bara hatet, utan också kärleken som bidrar till dessa mekanismer. Det är en av Mara Lees grundteser i Främlingsfigurer – en hybridbok med en samling djävulusiskt välskrivna och berörande essäer, dikter och fiktioner om begär, kärlek, hat, förundran och andra känslor som formar bilden av den Andre.


Mara Lee har i Sverige länge varit oöverträffad i sin förmåga att sicksacka mellan litterära miljöer, smakkulturer och berättartraditioner, som i Ladies (2007), Salome (2011), Kärleken och hatet (2018) och avhandlingen När andra skriver (2014), men i Främlingsfigurer är det som om alla hennes förmågor och passioner flutit samman i en enda tjock och brinnande flod som sakta makar sig fram genom litteraturens och samhällets smärtpunkter.

Boken är fylld av mikrohistorier, hisnande tankeprövningar, teser och paradoxer. I centrum står metaforerna, dessa snabba fordon mellan skilda bildvärldar, liksom Lees knivskarpa analyser av hur de kan laddas med affekter, och på vilket sätt främlingen är såväl en språklig konstruktion, en fördom, som en språklig nödvändighet.

För att visa på språkets våld och på hur retoriska figurer och meningshierarkier förvandlas till orubbliga ordningar, tar hon hjälp av nutida författare och tänkare som Donna Haraway, Rosi Braidotti, Sara Ahmed, Anne Carson, Gayatri Chakravorty Spivak, Lauren Berlant och Bell Hooks.


Stilen är lugn, metodisk, kvicksilvrig och kalejdoskopisk. Det är som om skrivarjaget dör och återföds på var och varannan sida. När hon då och då får syn på sig själv, blir metareflektionen aldrig en uppvisning av den egna intellektuella förträffligheten, snarare ett ögonblick av andhämtning eller ett försiktigt blottläggande av ett sår.

Om antagonisterna i Kärleken och hatet hämtades i berättarjagets omedelbara närhet, verkar blicken nu vara riktad mot världens oändliga sår. I den inledande och magistrala dikten ”Mon coeur mis en trope #1” möter vi en vit man som fått ett svart hjärta av den berömda kirurgen Christiaan Barnard i Kapstaden.

Jag kan inte minnas när jag senast läste en så säregen och självständig betraktelse över litteraturens och samhällets hjärtesår

Det transplanterade hjärtat blir en metafor – men för vad? ”Metaforen har ett sakled och ett bildled men någon måste alltid dö”, skriver Lee, och tillägger i slutet av dikten som hon skrev redan 2004 och som kan betraktas som inledningen på en ny fas i författarskapet: ”Jag använder inte metaforer. Mitt hjärta är svart och tyst. / Mitt hjärta har ännu inte börjat slå / the horror the horror”.


Lee tar oss sedan genom Dantes helvetestratt där vi möter Myrrha som lurade sin far till sex och bestraffas för sin falskhet. Lee fattar tag i denna kraft, förvandlingens kraft, och visar hur den fysiska och språkliga förförelsen genom tiderna frigör olika litterära karaktärer och personligheter.

Men den egna friheten uppnås ofta på andras bekostnad, vilket blir uppenbart i Virginia Woolfs omdömeslösa beskrivningar av ”vanskapta” och ”efterblivna” under hennes nattvandringar, något som får Lee att mycket riktigt att konstatera att kvinnors befrielse inom en kolonial logik ofta varit kopplad till underordnandet och förtryckandet av den Andre.

Vi får också möta kärleken och hatet i gemene mans mun, på bussar och spårvagnar, samt den rasistiska kärlek och förundran som försöker hålla rädslan för den andre i schack genom allehanda exotiseringar. Men här finns också mycket hopp, många nya, dynamiska och kvinnliga hjältar som visar hur man gör annanheten till en styrka, som i Mary Gaitskills roman The Mare (2015).


Lees styrka är att hon både skildrar och skapar verkligheter genom sitt skrivande, och jag kan inte minnas när jag senast läste en så säregen och självständig betraktelse över litteraturens och samhällets hjärtesår. Den affekterade, performativa litteraturen har aldrig känts mer aktuell och mer livsnödvändig än just nu.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.