Terrorns ideologi
Uppdaterad 2016-10-17 | Publicerad 2016-10-14
Henrik Arnstad om jihadismen bakom IS – och likheten med ”Matrix”
BOKRECENSION. De historiska västerländska kolonialkrigen utgick korrekt från övertygelsen att enbart den egna sidan hade förmågan till export av våld. De europeiska imperierna kunde erövra fritt på andra sidan världshaven – exempelvis lägga under sig den muslimska världen – utan att oroa sig för den egna befolkningens säkerhet därhemma.
Internationell terrorism kan därmed ses som en del av den nutida globaliseringen. Därav svårigheterna för västerländska säkerhetstjänster att förhindra jihadistiska terrordåd på egen mark. Invasionerna av Afghanistan och Irak hade för avsikt att öka säkerheten i väst. Resultatet blev raka motsatsen.
Ideologin som driver rörelser som IS och dess sympatisörer har många namn i det offentliga samtalet. Vissa använder slarvigt ”islamism” trots att begreppet innefattar all politik som utgår från muslimsk identitet, inklusive islamsk liberalism. Ibland hörs begreppet ”islamofascism”, trots de avgörande ideologiska skillnader som existerar gentemot fascismen. Andra brukar det mer exakta begreppet ”salafi-jihadism”, vilket också är titeln på en ny bok i ämnet, skriven av fil.dr. Shiraz Maher vid Kings College i London.
Salafismen är en konservativ gren inom sunni-islam, som hävdar att den sanna religionen representeras av de första tre generationerna av muslimer som efterföljde profeten Muhammad. Denna tolkning är en del av en teologisk renhetsdebatt som återkommer på liknande sätt inom många religioner. Det speciella med dagens salafi-jihadism är enligt Maher doktrinerna angående våldsanvändning, som resulterar i IS vidriga grymheter i Mellanöstern och terrordåd i Europa.
Salafi-jihadister anser sig utkämpa ett försvarskrig gentemot västerländsk aggression. Detta västerländska anfall angriper via reguljär militär makt – men även genom att korrumpera regimerna i Mellanöstern. Civila hålls kollektivt ansvariga för detta, då de sägs passivt understödja aggressionen och korruptionen. Det är orsaken till att terrorn inte gör åtskillnad på sina offer.
Det kollektiva dödandet drabbar både muslimer och icke-muslimer, på gatorna i Syrien och Frankrike. Denna våldsdoktrin om civila är inte unik för salafi-jihadismen. Terrorismens kollektiva skuldbeläggande av civila framförs även exempelvis i den amerikanska actionfilmen The Matrix (1999), precis som den förekommer inom västerländsk terrorism. Resultatet blir blodigt, vidrigt och skräckinjagande.
Maher påpekar att salafi-jihadismen etablerades när politisk islam tappade inflytande, åren runt 1990, samt att det framför allt var invasionen av Irak 2003 som ”gav form och definition åt vad vi i dag känner igen som salafi-jihadism”.
Han understryker intressant nog dimensionen av ”politisk religion” – en teoretisk tanke som även förekommer inom fascismforskning – utifrån kritik av liberalismen. Trots dess segertåg efter Sovjetunionens fall ignorerar den ”behovet av mening i det offentliga livet”, varför individer som söker en meningsfull tillvaro riskerar att söka omständigheter där politiken fyller rollen av en religion. Exempelvis salafi-jihadism eller fascism.
Detta resonemang kunde ha förts längre av Maher. Grunden för IS existens i Mellanöstern är de traditionella staternas sammanbrott. I detta vakuum utan våldsmonopol uppstår, precis som i före detta Jugoslavien, så kallade proto-stater. Det vill säga våldsproducenter som IS och andra sammanslutningar, vilka strider med planen att till slut – som segrare – utgöra grunden för en ny stat. Därav att IS år 2014 utropade kalifatets återkomst och därmed åberopade en legitimitet som hade blivit ledig 1924 då Turkiet officiellt avskaffade kalifatet.
På europeisk mark konkurrerar salafi-jihadismen med inomeuropeisk ultranationalism. Den norske terroristen Anders Behring Breivik står sida vid sida med terroristkolleger med kopplingar till IS. Svenskar har mördats av rasister som John Ausonius, Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson medan jihadismen representeras av Taimour Abdulwahab al-Abdaly, som sprängde sig själv till döds i Stockholm 2010.
Socialantropologen Sindre Bangstad påpekar, angående den europeiska situationen, att rasismen har en mycket högre grad av organisering jämfört med jihadismen. Rasistpartier som SD är stora medan de jihadistiska partierna är icke-existerande i parlamenten. Detta har dock föga betydelse när terrorvåldet drabbar. Det är meningslöst att jämföra vad som är mest mordiskt, rasismen eller salafi-jihadismen.
På lång sikt finns bara en lösning. Att demokratin formulerar positiva och kollektivt identitetsskapande framtidsvisioner, som konkurrerar ut de identitära rörelserna. Men denna demokratiska hoppfullhet skådar vi inte 2016. Varken i Mellanöstern eller Europa.
