Stred för fred – in i döden

Pia Bergström

Pia Bergström om ett fascinerande porträtt av den blyge pojken som blev FN-chef

BOKRECENSION. Det har skrivits många biografier om Dag Hammarskjöld, den framgångsrike svenske generalsekreteraren i FN som dog på sin post 1961 i en nattlig flygolycka nära Ndola i nuvarande Zambia på väg att medla i den svåra konflikten i Kongo.

Den senaste var Mats Svegfors bok, Dag Hammarskjöld – den förste moderne svensken (2005), som främst utgick från Hammarskjölds personliga och djupt religiösa tankebok Vägmärken, som blev offentlig först efter hans död. Dessa aforistiska anteckningar och dikter avslöjar en inre själskamp som tydligen ingen av hans medarbetare på FN anade.

Historikern Henrik Berggren nämner knappt denna brottning med Gud i sitt 230-sidiga porträtt Dag Hammarskjöld – att bära världen. Inte heller tar Berggren upp några av de senaste årens spekulationer kring flygolyckan, att den kanske var ett politiskt attentat, och att Hammarskjöld skulle ha mördats.

Han ger en insiktsfull och mycket välskriven helhetsbild av Dag Hammarskjöld, och sätter in honom i sin tid, utan att framställningen blir tung – den är fascinerande från första sidan. De många bilderna, från koltbarnet med flickhår till det modernistiska meditationsrummet i FN-skrapan gör läsningen extra levande.

Den begåvade och plikttrogne ämbetsmannen, nationalekonomen, diplomaten och ledamoten i Svenska Akademien föddes 1905 som fjärde barnet till Agnes, (vars farbror var Carl Jonas Love Almqvist), och Hjalmar Hammarskjöld, konservativ jurist, expert i folkrätt och landshövding i Uppsala län.

Sommaren Dag föddes förhandlade fadern med Norge om unionsupplösningen. Som strikt neutral statsminister 1914–1917 kallades han ”Hungerskjöld” för att hans principer förhindrade livsmedelsimport från Storbritannien. Hans blyge läroverksson kände av hatet.

Om Hjalmar var kylig och auktoritär var Agnes desto varmare, och fromt troende. Det fanns ett starkt band mellan mamman och den yngste sonen som bodde med föräldrarna tills han var över 40.

Skönlitteraturen var viktig för Hammarskjöld hela livet. På universitetet där han läser både romanska språk, nationalekonomi, juridik och filosofi (för den radikale Axel Hägerström) hittar han också ett par likasinnade vänner. De vandrar i fjällen, reser tillsammans, diskuterar religion, litteratur och livets mening. Efterlämnade brev har en högstämd och pretentiös ton. Men någon homosexuell läggning, som omvärlden gärna skvallrat om, särskilt under FN-tiden, har inte Berggren funnit några tecken på.

Som 25-åring blir Hammarskjöld sekreterare i en statlig arbetslöshetsutredning och samarbetar med Ernst Wigforss. Som den yngsta någonsin anställs han som sekreterare på finansdepartementet 1936–1945. Sedan tjänstgör han många år som riksbankfullmäktiges ordförande. Arbetsdagarna är ofta från 09 till 02 på natten med middagspaus hos föräldrarna. Så småningom får han den prestigefulla tjänsten som kabinettssekreterare på UD.

Men trots att Hammarskjöld ingick i flera socialdemokratiska regeringar gick han aldrig med i partiet. Han var precis som sin far konservativ i synen på den statliga byråkratin som han menade skulle skydda människor från särintressen och vårda gemensamma värden.

Det är denna ”tjänande” ämbetsmannahållning han utvecklar som generalsekreterare för FN.

Men plikten och lagen som han håller så högt är inte detsamma som att lyda de största och starkaste länderna i säkerhetsrådet och han blir mer självständig än de som väljer honom anar. Han värnar särskilt om de många nya efterkoloniala staterna. Även om han inte kan göra så mycket åt invasionen i Ungern förhandlar han envist och skickligt fram ett fredsavtal i Suez och skapar en internationell fredsbevarande styrka bestående av förband från neutrala länder. Detta förändrade dynamiken mellan FN och stormakterna.

Varför ska man i dag läsa en biografi om en duktig svensk diplomat från 60-talet?

Jag frågade mig samma sak, men började snart inse hur sällsynta personer som Hammarskjöld faktiskt är. 

Vad världen behöver är fler som han. Tjänstemän och politiker med integritet och etik, besjälade av allmännyttans princip – inte hållningslösa och lättkorrumperade karriärister som bara tänker på sin egen grupps intressen.

Till skillnad mot Berggren blev jag mer intresserad av Hammarskjölds ensamma, prövande tro. En självkritisk rationalist som söker mysteriet. Som finner sin inre styrka i det tysta och osynliga.

När han stiger på planet till Ndola har han Martin Bubers Jag och du, Nya Testamentet och Psaltaren i portföljen.