Den ofrivilliga feministen

Johanna Frändén om boken som pekar ut kvinnorättsikonen Simone de Beauvoir som en sexistisk skitstövel

Uppdaterad 2022-06-24 | Publicerad 2016-03-07

levde dubbelliv Simone de Beauvoir (1908–1986), fransk filosof, politisk aktivist och författaren bakom 1900-talets feministbibel ”Det andra könet”. Men bakom fasaden som kvinnorättskämpe ljög de Beauvoir om sina lesbiska förhållanden och behandlade sin älskarinnor nedlåtande och utstuderat elakt, hävdar en ny biografi.

Lurade Simone de Beauvoir sin publik genom att inte stå för vem hon var?

Den franska historikern Marie-Jo Bonnets frågeställning är varken särskilt subtil eller smickrande, men det är inte första gången frågor väcks kring förra seklets största feministiska ikon.

I nyligen utkomna Simone de Beauvoir et les femmes (”Simone de Beauvoir och kvinnorna”) lägger Bonnet nya pusselbitar i mysteriet de Beauvoir vars arv, både det litterära och det mer skvallerhaltiga privatlivet, som hela tiden väcker fascination hos nya generationer feminister.

När de Beauvoir utkom med Det andra könet 1949 skapade den rabalder i hela västvärlden och censurerades hårt på flera håll. Boken, som skulle komma att betraktas som 1900-talsfeminismens bibel, lanserades med aforismen ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Metodiskt dissekerade de Beauvoir kvinnans villkor genom uppväxten, via det sexuella uppvaknandet och utifrån de snäva rollerna i det vuxna livet; som gift, hemmafru, älskarinna och mor.

Ett kapitel ägnar de Beauvoir åt den lesbiska kvinnan, ett djärvt företag i efterkrigstidens Europa, och ett gäckande val med tanke på hennes egna tysta erfarenheter. För trots att Simone de Beauvoir vid sidan av livskamraten Jean-Paul Sartre omgav sig med en lång rad älskarinnor livet igenom, identifierade hon sig aldrig offentligt som bisexuell. Frågan återkommer i intervjuer hela vägen upp i ålderdomen, och varje gång svarar hon kategoriskt nej; hon känner flera lesbiska kvinnor, men själv har hon inte den läggningen eller erfarenheten.

Marie-Jo Bonnet analyserar de Beauvoirs omfattande korrespondens med både sina älskarinnor och med männen i hennes liv, inför vilka hon detaljerat redogör för mötena med sina ”flickvänner”.

Hon gör det utan att lyckas komma närmre svaret på gåtan varför de Beauvoir, vars hela intellektuella eftermäle bygger på att utmana normer för kvinnligheten, ljög om sina lesbiska relationer.

Kanske är en förklaring att hon aldrig jämställde sig med andra kvinnor.

I En familjeflickas memoarer från 1958, nyutgiven på Modernista förlag, återberättar Simone de Beauvoir sin barndom och vuxenblivande i den trånga franska borgerligheten strax efter förra sekelskiftet.

Den unga Simone hyser en närmast oidipal beundran för sin pappa, men en vag likgiltighet inför sin strängt katolska mamma. Den brinnande barnatron, så intensiv att hon drömmer om att gå i kloster, övergår i tonårstvivel fram till den dag då Simone de Beauvoir ceremoniellt gör slut med Gud och i stället fyller det teologiska tomrummet med skönlitteratur.

I skolan finns Zaza, en näpen överklassflicka med ett skarpt intellekt, som blir föremål för den unga Simones svärmeri. Zaza blir hennes bästa vän genom tonåren, men dör redan vid 21 års ålder, strax efter att de Beauvoir blivit bekant med Jean-Paul Sartre. I sina memoarer konstaterar Simone de Beauvoir, i ett makabert infall av fatalism, att Zazas död blev priset för hennes egen frigörelse.

Men Simone de Beauvoir hade inte plats för mer än en huvudperson i sitt liv, och den rollen ska från och med nu axlas av Jean-Paul Sartre fram till hans död femtio år senare.

Med Sartre sluter hon en pakt, där de lovar att vara varandras själsliga livspartner med utrymme för romantiska relationer vid sidan av. De avsäger sig samtidigt konventionella tvåsamhetsattribut som äktenskap och barn.

Den fria och egalitära relationen kom att bli de Beauvoirs och Sartres alldeles egna varumärke, men att utvidga begreppet till övriga sexpartners tycks aldrig ha varit aktuellt. I alla fall inte för Simone de Beauvoir.

Som nyutexaminerad lärare i filosofi inleder hon relationer med flera av sina kvinnliga elever. Vissa av dem blir också älskarinnor till Jean-Peaul Sartre. de Beauvoir är generös med detaljer från de erotiska mötena med sina elever i korrespondensen med Sartre. Hon beskriver osentimentalt – och inte sällan med ett anslag av skrytsamhet – hur den ena flickan efter den andra förälskar sig i henne. de Beauvoir berättar hur hon förför dem och upplever dem som ömsom rara, ömsom klumpiga och inte sällan rent av fula.

Omdömena av hennes unga älskarinnor präglas av omväxlande sexism, flagranta härskartekniker och ibland närmast utstuderad grymhet.

Det är en obekväm fråga att ställa, men Marie-Jo Bonnets ambitiösa kartläggning lämnar till slut läsaren utan något val: Njöt Simone de Beauvoir av att ligga med kvinnor och sedan förlöjliga dem inför Sartre? Var det rent av ett sätt att behålla hans fulla lojalitet och försäkra honom om hans förstaplats i hierarkin?

Deras menages à trois med unga kvinnor avhandlas också i parets respektive litterära verk. de Beauvoirs debutroman Den inbjudna från 1943 är ett triangeldrama där kvinnan i ett heterosexuellt par förälskar sig i en yngre flicka. Hon har fått tid att skriva boken, eftersom hon stängts av från sin tjänst på en gymnasieskola efter anklagelser om att hon förfört en kvinnlig elev, en händelse som framgångsrikt tystas ner under Simone de Beauvoirs livstid.

Jean-Paul Sartre utforskar tresamheten i pjäsen Lyckta dörrar. I ett väntrum efter döden försöker en medelålders man och kvinna båda förföra en ung kvinna som liksom de väntar på att dömas för sina synder, till den berömda slutrepliken ”helvetet är andra människor”.

Den bisexuella dimensionen finns hela tiden fiktivt representerad i Simone de Beauvoirs liv, men inte en enda gång kändes hon vid sina egna lesbiska erfarenheter. Hennes relationer med andra kvinnor tycks heller aldrig ha varit jämlika i den meningen att hon haft något egentligt intellektuellt utbyte av dem. Kvinnorna i hennes liv var med några få undantag betydligt yngre älskarinnor som idoliserade henne förbehållslöst.

Simone de Beauvoir var fyrtio år när hon skrev Det andra könet. Idén bakom boken kom för övrigt från Sartre som tyckte att hon borde berätta om ”den kvinnliga erfarenheten”, men före dess hade de Beauvoir enligt egen utsago ingen erfarenhet av att känna sig underordnad män. Det var inte förrän över tjugo år senare som hon skulle komma att kalla sig feminist själv.

Marie-Jo Bonnet lyfter också frågan varför Simone de Beauvoir negligerar kvinnliga verk genom historien och konsekvent låter bli att referera till andra franska feminister och kvinnliga teoretiker, trots att det fanns en uppsjö före henne.

Bilden som framträder ger inget större intryck av politisk kampvilja, eller längtan att föra talan för ett helt kvinnokollektiv.

De enorma framgångarna med Det andra könet kom länge att skymma Simone de Beauvoirs insatser som romanförfattare och filosof. Bonnet, själv stridbar radikalfeminist och hbtq-aktivist, går så långt som att hävda att Det andra könet utgår från en manlig blick på kvinnan, och inte bör betraktas som en feministisk inlaga.

Det är i vår trettio år sedan en av 1900-talets mest mytomspunna kvinnliga pionjärer dog. Frågetecknen kring hennes liv är fler nu än vad de var då.

Var Simone de Beauvoir rent av en ofrivillig feminist?

Kanske får den frågan aldrig ett tillfredsställande svar. Att hennes böcker hittar nya läsare långt efter hennes död beror på att Simone de Beauvoir var något så sällsynt som en briljant teoretiker och litterär gestaltare i en och samma penna.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.