Engagerande och med skärpa – men flyktigt

Kim Thúys nya roman ”Em” väcker längtan till något tyngre och fulare

Publicerad 2021-03-31

Kim Thúy, född 1968.

I en rad romaner sedan dunderdebuten Ru har Kim Thúy återkommit till sina egna och andras erfarenheter från krigets Vietnam och diasporalivet i väst. Under 1970-talet flydde 60 000 vietnameser enbart till Kanada, som blev författarens nya hemland.

Thúys romaner är korta och poetiska. De har en särskild ton som det inte är helt lätt att sätta fingret på. Något viktigt tänker jag är avsaknaden av dialog. Inga röster hörs, inte ens i form av indirekt tal eller tanke­monologer. Romanfigurerna – och i den nya boken är de många – visar sig i stället genom vad de gör och hur miljöerna kring dem doftar, känns och ser ut.

Avsaknaden av psykologiskt djupskikt bidrar till en känsla av lätthet, som översättaren ­Marianne Tufvesson förvaltar väl. Fruktansvärda saker händer i boken: en fransk plantageägare våldtar en arbetare; ett spädbarns huvud splittras av en amerikansk kula; besprutningsgiftet Agent Orange dödar varje grönt blad för att ge bombplanen bättre sikt.


Men skräcken och oron artikuleras inte i tal. Den som har benen kvar reser sig ur kaoset och fortsätter. Möter kanske plötslig godhet runt nästa hörn, för som författaren skriver: ”I alla krigs­zoner smyger sig det goda in och får fäste, också i ondskans sprickor.”

Bokpärmens insida återger ett broderat verk av konstnären Louis Boudreault där boktiteln Em förgrenar sig i blodröda trådar nedåt tyget. Ett euforiskt mini­samtal med konstnären avslutar boken som ett slags appendix – Thúy är uppenbart ett fan. 

Kopplingen till Boudreault gör min läsupplevelse en otjänst. ­Utifrån en googling tycks mig konstnärskapet banalt med sin parad av broderade sentenser i harmoniska färger och med skira trådar hängande som trassligt hår. Det vackra driver mig till tankar om romanens tunna gräns mot hjärtetröstande litteratur à la Marianne Fredriksson. Hos Thúy finns en liknande sensualism och förlåtande godhet.


Men det finns också precision och detaljkunskap. Det så kallat ”allmänmänskliga” vägs upp av det vibrerande specifika. Jag får veta vad operation ”Babylift” var och varför vietnamesiska tunikor sys med sömmar från halslinning till armhåla (svar: de sluttande damaxlarnas uråldriga estetik). Jag får veta att varje matstånd i Saigon/Ho Chi Minh-staden kombinerar de tjugo ingredienserna i soppan pho på sitt eget unika sätt. Sådant håller nyfikenheten vid liv.

Snarare än som sammantrasslade trådar tänker jag mig boken som en koreografi. I snart sagt varje kort kapitel äger ett livs­avgörande möte rum som slumpmässigt ändrar kropparnas riktning, lokalt och globalt. Det är Tâm som i tur och ordning räddas av sin amma och av nunnor när hennes närstående i omgångar trasas sönder. Det är bebisen Hong som tas omhand av gatubarnet Louis för att senare bli Emma-Jade på en annan kontinent. En lång rad personer kring dessa tre kommer och försvinner och nätet av relationer och släktskap träder etappvis fram.


Kombinationen av fågelperspektiv och lokal sinnesskärpa (som Thúy säger sig ha lärt sig intill sin autistiske son) lägger sitt till romanens ton – dess på en gång flyktiga och djupt engagerade kvalitet. Jag tycker om tonen samtidigt som den får mig att längta efter motsatsen: något provocerande tungt, fult och oförsonligt. Johan Jönsons Proponeisis som väntar på läshyllan får bestämt bli nästa bok.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln