Poesi som pendlar mellan det bländande och det dunkla

Jasim Mohameds nya dikter trivs under det manifesta planet

Publicerad 2022-06-30

Poeten och översättaren Jasim Mohamed (född 1962) är bosatt i Uppsala och Aten och drev under många år den internationella poesiscenen Bagdad Café i Tensta. Han debuterade 2005 med ”Övningar in i ett annat språk” och utkommer nu med sin fjärde diktsamling, ”Uppror mot ingen”.

När jag tänker på Jasim Mohameds senaste diktsamling har jag svårt att minnas titeln. Inte för att Uppror mot ingen är en vag eller svag titel, utan för att den i likhet med Mohameds förtätade, ordkarga utskott slingrar sig ur tankens grepp som lönnskrift.

Ett uppror mot ”ingen” pekar lika mycket på en frånvarande figur som på ett uteblivet uppror. I ett avsnitt bland de rapsodiska stroferna nämns ”korgar tomma på rötter / snart fulla av uppror”, vilket nästan kunde betraktas som den här diktsamlingens lågmälda motto. Den röda tråden i Uppror mot ingen är som revorna i en antik vas: en mumlande, inåtvänd och elegisk åminnelse av sammanhang som slagits i spillror.

Vad är det som gått förlorat? Mohamed dröjer vid övergångsfaser. Årstiden lider mot sitt slut, en dotter försvinner, någon håller på att dö, jorden är sargad. Men det här är inte dikter om någonting så mycket som de manar fram brokiga känslolägen.

Mohamed är inte rädd för mättade bilder eller arkaiska motiv. Hans litterära landskap söker sig mot begynnelserna och sörjer ändpunkterna. Grekiska ord står som lämningar i dikter där vi rör oss hela tiden utanför ett avgränsat nu.


Mohameds dikter trivs under det manifesta planet, vilket gör dem både undanglidande och mångtydiga. Hans bildprisma pendlar mellan det bländande och det dunkla, inte minst när han oväntat blandar sinnesintryck: ”sången tornar upp sig / fåordig / i koltrastens strupe / som syner under en skendröm”. Lika ofta sätter sig stämningsstyckena på minnet som melodier dränkta i ekon, som i en dikt där en mängd saker benämns som ”jämngröna”: gräset, skuggan, huset, livet. Vad betyder det? Kanske att allt befinner sig i ett tillstånd av växtlighet och förfall. Grönt som i grönska och mögel. Jämnt som i lika fördelat – precis som i Mohameds poesi som för varje bok blivit både enklare och mer laddad.


Det talas mycket om sorg, barndomsminnen och förlåtelse i Uppror mot ingen. Att inte göra uppror är kanske redan en form av förlåtelse. Men här finns också ett insisterande på en mångtydighet bortom orden, bortom det fattbara. En akut ängslan (”vart tar all denna saknad vägen”) avbryts av plötsliga insikter som försöker anamma frånvaron: ”lovsjung / den betydelselösa dagen”. Vad som låter som indignation är en slags tacksägelse. Det inställda upproret eller lovsången-till-det-betydelselösa är ju bilder av frid mitt bland saknaden och tomheten. Med andra ord är ingendikten en form av försoningsdikt.


Är det en klen slutpunkt? Nej. Finns det ett uppror i Mohameds lyrik så är det mot det polemiska och krigiska. Skulle jag önska mig någonting mer så vore det en större klarhet i glidningarna mellan olika ”du” och bildplan. Kanske är det en önskad effekt. Men det gör det lite svårt att sätta fingret på vad vi ska försona oss med.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln