Epoken som äger våra inre världar

Av: Magnus Ringgren

Publicerad:

BOKRECENSIONER

Kristoffer Leandoer söker alternativen och de sociala och konstnärliga experimenten i symbolismen

Kristoffer Leandoer (född 1962) tolkar den symbolistiska rörelsens betydelse.

Kristoffer Leandoer är en sällsamt fin och överraskande essäist, något som han visar med eftertryck i Slut, en bok om den symbolistiska rörelsen under decennierna före år 1900. Detta är ingen handbok även om den till hälften består av goda nytolkningar av centrala symbolistiska texter. Essäerna tänker mera än de berättar, och perspektiven blir ibland hisnande. Referat är omöjliga. Min enda invändning är att boken är ganska oanvändbar eftersom den saknar personregister. Den är gjord för ren tankenjutning.

En självklar jämförelsepunkt är Gunnar Hardings väldiga böcker om romantik och modernism – Leandoer fyller ju ut glappet mellan dessa epoker. Harding är mer flyhänt och munter medan Leandoer reflekterar och associerar.

Men båda kan de skriva under på den tes som Leandoer många gånger återkommer till. De gamla författarnas hållningar och symbolvärldar ynglar av sig långt in i centrala delar av dagens populärkultur. Vad vore popens skivomslag utan prerafaeliternas målningar? Vad vore kriminallitteraturen utan ärkesymbolisten Edgar Allan Poe? Vad vore dagens dekadenter utan Oscar Wilde?

Symbolisternas sanning är subjektiv – precis som vår egen tids – och de fnyser ljudligt åt den flod av realism som väller förbi utanför deras fönster. Det är bara att bita i det sura äpplet och konstatera att vår samtida populärkultur inte heller har något med realism att göra. Den är ren mytproduktion även om den ser nog så naturalistisk ut ibland.

Musiken är för symbolisterna ett urspråk, änglarnas språk, och de andra konstarterna bör sträva mot den. Den rena ordmusiken blir ett ideal för poeterna. Verlaine gav ut en bok som hette Romances sans paroles (sånger utan ord). Myterna blir wagnerska ledmotiv i de stora försöken till allkonstverk. Katedraler byggs inte av sten utan i ord och musik. Naturen gör sig mycket bättre i den fantastiska trädgårdens gestalt där rätta sortens tvetydiga sagoväsen kan husera. Storstaden blir den nya scen som ersätter natturen.

Där flanerar Baudelaire, där svirar Verlaine och Rimbaud. Där inträffar de slumpmässiga mötena som kan avvinnas ny metafysisk mening, möten som aldrig skulle kunnat ske till exempel på den gamla feodala världens gods.

Kristoffer Leandoer söker alternativen, avantgardet, de sociala och konstnärliga experimenten i symbolismens epok. I dag tycks realismen ha segrat i högkulturen, åtminstone i sin dokumentära eller journalistiska uppenbarelseform. Men i populärkulturen frodas symbolism och dekadens som aldrig förr utan att vi särskilt lägger märke till det. Skräck, krim, sf, fantasy – alla har de sin första blomstringstid före det förra sekelskiftet.

En epok som vi knappt kan begripa har tagit makten över våra inre världar. Ett schema hos Leandoer fascinerar mig särskilt, förhållandet mellan de rimliga och de orimliga förklaringarna till hur världen ser ut. Varje dag möter vi orimliga förklaringar till rimliga händelser eller rimliga förklaringar till orimliga händelser. Vi tycks i vårt undermedvetna sky realismens trossats att ge rimliga förklaringar till rimliga händelser.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.