Hon skriver fram sin försvunna mamma
Scholastique Mukasonga berättar detaljskarpt om bakgrunden till folkmordet i Rwanda
Publicerad 2022-12-28
Den rwandisk-franska författaren Scholastique Mukasonga (född 1956) lämnade Rwanda 1973 tillsammans med sin bror för att studera i Burundi. 1992 hamnade hon i Frankrike där hon jobbade som socialarbetare, och två år senare, 1994, skedde folkmordet på minoritetsgruppen tutsier. Mukasongas mor försvann, liksom hennes far, hennes bror och hela hans familj, ja, mellan 800 000 och en miljon tutsier mördades på tre månader. Och det fanns naturligtvis händelser som föregick denna nationella tragedi. Som förebådade den. Flera mindre folkmord, som författaren själv kallar det.
När Mukasongas första roman, den prisade Madonnan vid Nilen, utkom på svenska 2021 hade vi ett samtal. Då berättade hon att det var folkmordet som gjorde henne till författare. Som överlevande familjemedlem föll det på hennes lott att rädda det kollektiva minnet. Hon började genast skriva.
De första böckerna var självbiografiska. Därefter började Mukasonga skriva romaner och noveller, hela tiden med rwandiska legender och folktro som klangbotten liksom landets postkoloniala historia. Sist i raden är romanen Sister Deborah som utkom på franska i höstas.
I år har den självbiografiska boken Barfotakvinnan utkommit på flera språk, bland annat svenska, och Maria Björkman, som även översatt Annie Ernaux, har omsorgsfullt förvaltat Mukasongas saklighet, humor och värme. Och Barfotakvinnan i fråga är ingen annan än Mukasongas enastående mamma, Stefania.
Det är en kort liten bok, episodisk till sitt väsen, på ett sätt nästan etnografisk: så här levde man, så här gjorde man, detta trodde man. Den är berättad med kärlek för detaljen snarare än med något slags intrig. När den tar sin början, i Mukasongas barndom, har familjen tvångsförflyttats, liksom många tutsier med dem, efter att landet blev självständigt och hutuerna kom till makten. Döden och faran hägrar och vem som helst kan bli misshandlad, få sitt hem vandaliserat och kvinnorna kan bli våldtagna om de går ensamma för att hämta vatten. Samtidigt försöker byinvånarna att upprätta en vardag, arbeta, odla, hålla på traditionerna, berätta sina historier, hjälpa varandra, umgås och skvallra.
Mukasonga skriver: ”Nyamatas tutsier förstod mycket snart att den osäkra överlevnad som tycktes ha beviljats dem bara var en frist. Militären /—-/ fanns där för att påminna dem om att de inte längre var riktiga människor utan inyenzi, kackerlackor, som det var tillåtet och berättigat att förfölja och slutligen utrota.”
Ett av kapitlen heter: ”Att rädda barnen”. Och det tycks också vara det som blir Stefanias livsuppgift. Att spetsa öronen, ha flyktvägar och gömställen redo och mat undanstoppad. Att se barnen äta är hennes tröst.
Mukasonga portionerar skickligt ut de uppenbara faror som vilar över Nyamatas tutsier och som läsaren vet om från första stund. De är någonting man måste leva med, men de är inte livets mening. Jag tycker också om hennes sätt att skildra folktro, inbillning, och de vitas fördomar och kunskap – hon fäller inga omdömen.
I bokens inledning påminner Stefania hela tiden ängsligt sina döttrar att ingen får se en mors döda kropp och när hon dör är det deras uppgift att täcka över den. Så blir nu inte fallet, konstaterar Mukasonga. I stället försvinner kroppen – kanske i en massgrav.
Mukasonga skriver: ”jag skulle så gärna vilja att det jag skriver här på sidan blir stigen som för mig tillbaka till Stefanias hus”.
Och det är verkligen till människan hon för sin läsare. Den enskilda människan, som hade ett liv, som hade en värdighet. En moder Courage bland många andra.