En riktig slarver

Jenny Högström fascineras av Per Hagmans kringflackande liv – men förfäras av de illa korrade, slarvigt staplade anekdoterna

Jenny Högström

helskärm

BOKRECENSION. Jag har en soft spot för Per Hagman. När han var chef i baren på ett ställe i Göteborg för några år sen och jag var gravid, yr och hungrig, ryckte han ut med en pall och en munsbit fortare än kvickt. Lyhörd, glad, vänlig. Sådant sätter sina spår. Och därför ville jag så väldigt gärna tycka om hans nya roman, Allas älskare, ingens älskling, en självbiografisk historia som rubriceras som ett syskon till Att komma hem ska vara en schlager från 2004. 

Här, liksom där (och faktiskt redan på omslaget till debutromanen Cigarett från 1991) blickar författaren tillbaka på sin läsare från bokomslaget med troskyldig blick och blonda ögonbryn. Att blicken är blå syns trots att bilden är svartvit.

Men när jag börjar läsa denna hans sjunde bok på nästan tjugo år är intrycket ett helt annat: i stället för en författare som möter läsarens blick, upplever jag en författare som irrar med blicken. Eller kanske snarare stirrar ut i intet samtidigt som han tänker högt. I nästan fyrahundra sidor.

I en artikel om författarskapet i Fokus i vintras konstaterade Carl-Michael Edenborg: ”Hagman vill i första hand leva, i andra hand skriva”. Detta gör sig i högsta grad gällande även i Allas älskare ingens älskling, där författaren med faderns hus på västgötaslätten som sin utgångspunkt sticker till Nice ett tag, till Palermo, till Paris, Lampedusa, Marstrand, Göteborg och så vidare. Alltid som bargäst, ibland som barchef, journalist, ensamresenär, alltid flanerande, alltid oavbrutet och passionerat intresserad av att knyta och underhålla det som han kallar för ”tunna band”, de allra minsta sociala kontakterna: ett samtal med en kassörska, ett kafébiträde, småprat på krogen. Den minsta gemensamma nämnare som förenar oss med vår omgivning utan vilka många ensliga existenser skulle lossna och driva ut i intet.

Som Hagman skriver: ”Ingen familj, inget yrke. Ingen kärlek, inga pengar, ingen riktning. Mitt privilegium, min förbannelse”.

Denna smärtsamma frihet från typ allt, som också ger författaren ett utanförperspektiv som inte är många svenska författare förunnat, är alltså romanens lätt melankoliska utgångspunkt. Eller för all del dess ytterst romantiska: ”Lycka är enkelt: sitt ner och låt den landa. Ingen lyx lyxigare än glimrande stunderna då jag känner så”.

Livsnjutare? Nja, Hagman som närmar sig de 50 kallar sig i stället lakoniskt för ”världens yngsta pensionär”. Den som har hört eller läst intervjuer på senaste tiden känner till en del andra delar av historien: en gammal skuld som hinner ikapp honom och försätter honom i personlig konkurs. Ett barn blir till (även om sexscenerna tyvärr lyser med sin frånvaro).

Livet, alltså. Och världen. Det som Hagman kallar ”det lilla livet” och ”det stora”, det senare inte sällan i form av bombastiska samtidskommentarer där konsensus-Sverige och dess eventmanagers gisslas. Förvisso med rätta. Ibland även roligt.  

Men hur välgörande avvikande Per Hagmans frihetliga liv och betraktelser än ter sig i förhållande till vilken som helst bofast medelklasstillvaro, har hans styvmoderliga behandling av skrivandet dessvärre vissa logiska konsekvenser för själva produkten. Att förlaget redaktörat och korrat den illa gör ej saken bättre.  

Sålunda ter sig Allas älskare ingens älskling som ett rapsodiskt och slarvigt staplande av sorglustiga anekdoter och fraser som trots enstaka avbrott för en glimrande formulering är minst 200 sidor för lång. Den är helt enkelt lite tjôtig.