Barnen som folkhemmet städade undan

Malin Krutmeijer läser romaner av Ingrid Hedström och Majgull Axelsson som river upp sår

Publicerad 2017-05-12

På Lilla Hemmet i Stockholm bodde barn som fötts med syfilissmitta. De behandlades med kvicksilver och långt ifrån alla överlevde.

RECENSION. Väldigt få brydde sig om de barn som Ingrid Hedström berättar om i sin roman Gick obemärkt förbi. De föddes på 20- eller 30-talet i mer eller mindre fattiga familjer, och sattes på anstalter där många av dem dog av saker som lunginflammation och utdragna epileptiska anfall. Ibland tog det något år eller två, ibland bara några dagar. Det var ren vanvård.

Barnen hade någon form av utvecklingsstörning och betraktades som en belastning för samhället. De var bekymmersamma defekter på den svenska folkstam som ton-givande män vid makten, från höger till socialdemokrati, annars var så stolta över.

Ingrid Hedström blåser liv i de här barnen så ömsint och insiktsfullt att de vandrar rakt in i hjärtat. Romanen formar sig till en upprättelse för både dem och deras föräldrar, som övertygades av en hel samhällsanda att det bästa var att lämna bort små annorlunda döttrar och söner – och att inte sörja deras död.

Skildringen är fiktiv men vilar på solid research och fakta. Hedström har en lång bakgrund som journalist, och hon har gått igenom arkiv och intervjuat efterlevande.

Flera personer i boken har funnits i verkligheten, men det har inte prästen Gösta Lidelius som fungerar lite grand som författarens ställföreträdare. Det är genom honom vi möter sexårige Jan-Ivar, vars unga mamma ligger i skilsmässa och har flyttat ensam med sina barn till Dalarna. Den lille pojken pratar dåligt och ser lite konstig ut, men han gillar att hjälpa till i hushållet och älskar att åka spark och att leka med sin lillasyster.

Gösta Lidelius ska i hela sitt liv ångra att han bidrog till att sätta Jan-Ivar på anstalt. Hans smärta brinner ur boksidorna, och den driver honom till att börja rota i vad som egentligen pågår på en del av de så kallade sinnesslöanstalterna.

Från den starkt gripande inledningen om Jan-Ivars öde vindlar skildringen fram och tillbaka i tiden, mellan tidigt 1900-tal och de fyra följande årtiondena. Jan-Ivar och de små flickorna Gerda och Ingvor är fixpunkter i en historia som vecklar ut sig till en mäktig fresk under en omvälvande tid. Ingrid Hedström flyttar barnen från den yttersta periferin, där den tidens samhällsvision placerade dem, in i centrum.

Med detaljskärpa och inlevelse skildrar Hedström arbetarhemmens trängsel i små kök, männens svettiga kroppar efter skogs- och järnvägsarbete, och kvinnornas boskapsskötsel, sömnad, matlagning och vård av många barn. 

Den framväxande medelklassen sitter i Carl Malmsten-fåtöljer och köper Svenskt Tenn-inredning i Stockholm. Delar av den, som sjuksköterskan Helga Rödin, kämpar med sin med- och rättskänsla och upplever i sitt eget liv slitningen mellan en traditionell kvinnoroll och nya glipor av självständighet.

Det mullrar genom romanen när framtiden rusar mot människorna med ett hägrande Amerika, tekniska framsteg, rösträtt, kvinnofrigörelse, arbetarkamp, nationalism och rasbiologi. Och det myllrar av perspektiv som författaren integrerar på ett så imponerande sätt, att om hon någon gång lägger väl styltiga ideologiska uttalanden i munnen på män med makt, så är det förlåtet.

Alla fick som sagt inte följa med till framtiden. Kring den uppfattningen samlade sig tillräckligt stora delar av arbetarrörelse, högerpolitiker, näringsliv, vetenskap och kyrka för att en viss isande effektivitet skulle bli följden. Och synen att vissa människor var undermåliga skulle leva kvar långt
efter andra världskriget.

Detta adresserar Majgull Axelsson i romanen ”Ditt liv och mitt”. Här hamnar huvudpersonen Märits bror Lars på sinnesslöanstalten Vipeholm i Lund, känd för de famösa kariesexperiment som utfördes där. Man lät i åratal patienterna äta stora mängder sötsaker som kola, och när tänderna ruttnade i munnen på dem kunde man mycket riktigt konstatera ett samband mellan socker och karies. 

Lars kommer dit något senare, som tonåring sedan mamman i familjen dött och ingen kan försvara och ta hand om honom längre. En gnagande skuld förföljer hans syster genom livet. Romanen skildrar vägen mot försoning när hon står i begrepp att fylla sjuttio.

Axelsson använder samma grundupplägg som i sin förra roman Jag heter inte Miriam: huvudpersonen kämpar ömsom för att minnas, ömsom för att trycka tillbaka minnena. Det blir en lite tröttande och repetitiv vågrörelse, som här dessutom bromsas av att Märit har en inre röst som tjatar hål i huvudet på både huvudpersonen och läsaren.

Men till skillnad från Ingrid Hedströms söta och rara barn skildras Lars på ett be-friande sätt som den skitjobbiga, begåvade knasboll han är, med sitt underbett, sin -rosenrasande frustration, sin stora, starka kropp och sitt intensiva, alldeles strålande skickliga tecknande och målande. Här visar Majgull Axelsson sin fina, varma humor, och jag hade önskat att Lars hade fått ta ännu mer plats. 

Hans systers aningar om att hans människovärde tas ifrån honom på Vipeholm värker. De sår som Majgull Axelsson och Ingrid Hedström river upp med sina böcker ska vi vårda och hålla blödande.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.