Klimatomställningen behöver lite socialism

Att läsa Matthew T Huber är som att släppa in frisk luft i ett kvavt rum

Rasmus Landström

helskärm

”Vi skiter i 'priset vid pump'”. Så stod det på ett plakat till första maj som en vän lade upp på Instagram. Han gick i Vänsterpartiets tåg och budskapet var en känga mot partiets bensinskattesänkning. Det var en lätt sak för honom att säga: som forskare och boende i Bagarmossen i Stockholm är det knappast han som blir skinnad.

En av mina stora aha-upplevelser i klimatfrågan skedde när jag flyttade till en arbetardominerad by utanför Skövde och insåg att alla jag pratade med tyckte att bensinpriset borde sänkas. Det spelade ingen roll om de var sverigedemokrater eller vänsterpartister: priset hade blivit för högt. Och den där förbannade reduktionsplikten – som jag knappt visste vad det var – var alla förbannade på: blanda skit i tanken!

I Bagarmossen var klimatengagemanget stort i min bekantskapskrets: alla diskuterade flygskam, småskalig matproduktion och tillväxt (som man givetvis var emot). På vischan tycktes klimatintresset vara noll, tänkte jag först. Men ju mer jag pratade med folk insåg jag att det inte alls var så.

Intresset för elproduktionen i framtiden var stort, likaså för kärnkraft och vindkraft till havs. När Skövde flygfält lades ner var folk eld och lågor över att vi eventuellt skulle få Northvolts batterifabrik på platsen. Det var stort!

Jag har under de senaste åren förvånats över ointresset av att få med arbetarklassen på omställningen. Därför var det befriande att inse att de åsikter som uttrycktes var betydligt vassare än i Bagarmossen: omställningen måste ske kontrollerat, inte genom en ekonomisk chockdoktrin. I en avfolkningsbygd är bilen ett viktigt motgift mot en växande ojämlikhet mellan stad och land – en symbol för demokratiskt deltagande i samhället.

Nyligen pratade jag med en granne som är snickare. Han var förbannad över att vi inte satsar på kärnkraften, när vi står inför en tredubbel elförbrukning till 2050. ”Vi borde elektrifiera allt” utbrast han och tillade att flera industrier kommer kunna betala ett högre pris för elen. Själv hörde jag ekot av Bernie Sanders dänga från valet 2020.

I den nyutkomna boken Climate change as class war skissar geografen Matthew T Huber en klimatpolitik för arbetarklassen. Att läsa den är som att släppa in frisk luft i ett kvavt rum. Visserligen innehåller den lite för många Marx-citat (på ett typiskt amerikanskt vänstervis), men i övrigt är det en skoningslös uppgörelse med klimatrörelsen.

Huber menar att klimataktivismen är alldeles för individualistisk, alldeles för fokuserad på konsumtion och alldeles för ointresserad av organiseringsfrågan. Anledningen till detta, menar Huber, är att rörelsen domineras av en ”professional managerial class”. Det är ett svåröversättbart begrepp, som inte är liktydigt med mellanskiktet. Kanske: en urban medelklass med lång utbildning som umgås i segregerade miljöer.

Denna grupp startar tankesmedjor, jobbar på universitet och utformar policy. Ideologiskt är det knappast någon homogen grupp: PMC:s kan vara allt från nyliberaler till marxister. Men som helhet ligger fokus på konsumtion snarare än produktion.

Ta en person som Johan Rockström. En av de ledande klimatforskarna som Kajsa Ekis Ekman nyligen hyllade som en anti-kapitalistisk hjälte här i Aftonbladet. Rockström är tveklöst en stor folkbildare och politiskt har han gått åt vänster – men gällande omställningen är han en liberal idealist.

Nyligen satt han i Klimatpodden och pratade om att ifall mänskligheten visste hur illa ställt det var med planeten skulle politiken ändras över en natt. I nästa andetag utbrast han att om vi fick en ordentlig prissättning på koldioxid skulle mycket lösa sig av sig själv. Upplysningskampanjer och prismekanismer alltså. I bakgrunden applåderade Steven Pinker och Milton Friedman.

Ett annat exempel: för inte så länge sedan satt jag i en panel med Kristina Öhman, klimatchef på Naturskyddsföreningen. När jag jämförde inställningen hos arbetarna i min hemby och PMC:s i Bagarmossen påpekade hon att den övre medelklassen minsann har ett större ekologiskt fotavtryck, i ett missriktat försök till klassanalys. Så avpolitiserar man klimatförändringarna genom att omvandla dem till en fråga om individuell konsumtion. Dessutom tycktes Öhman omedveten om att idén om ”ekologiskt fotavtryck” populariserades av oljeföretaget BP 2004 – för att flytta fokus från den kapitalistklass som berikar sig på koldioxidutsläppen.

I boken skriver Huber att hans studenter ofta frågar vad de kan göra för klimatet. Vana som de är vid svar som ”byta glödlampor” eller ”handla mindre” förvånas de när Huber utbrister: gå med i en fackförening! Huber påpekar att det inte finns mera effektiva påtryckningsorganisationer för en Green New Deal, främst genom hotet om arbetsnedläggelse.

På så sätt knyter han an till Timothy Mitchells epokgörande bok Carbon democracy från 2011. Där berättade Mitchell den okända historien om strejkande kolgruvearbetares centrala roll i demokratiseringen av västvärlden. Anledningen var att de inte bara kunde avbryta ekonomiska flöden utan även energiflöden. Det gav en oöverträffad maktposition.

Hubers tanke liknar den som säger att en klasskampsinriktad klimatpolitik måste handla om att bygga ”socialism i en sektor”, det vill säga att organisera arbetarna vid kärnkraftverk, vattenkraftverk, solcellsparker och kolkraftverk. Som Huber påpekar är förutsättningarna goda. Energisektorn är en av de mest organiserade i USA. Likaså i Sverige, som dessutom har fördelen att Vattenfall är i statlig ägo och att flera lokala energibolag står i kommunal regi.

Nu kanske ni undrar varför en arbetarklassutformad politik automatiskt skulle vara bra för klimatet? Det är en legitim fråga. I USA är flera fackföreningar motståndare till en Green New Deal. Och det finns en dyster parallell mellan välfärdsstatens utbyggnad och ökade koldioxidutsläpp. Ändå svarar Huber med en motfråga: vad är alternativet?

Nyligen konstaterade IEA att trots enorma ökningar av förnybara energier under 2000-talet så har dess totala andel i energimixen inte ökat procentuellt sedan 2009. Klimatrörelsen – i sin nuvarande liberala tappning – fortsätter att ”förlora matchen”. I arbetarrörelsens arsenal finns en rad verktyg som kan bli avgörande, som ekonomisk planering i stället för ”grön åtstramningspolitik” och arbetsnedläggelse i stället för blockader av motorvägar. Alla beprövade metoder som förändrat samhället. Dessutom påpekar Huber att USA:s vassaste miljöskydd, som Enviromental Protection Agency och Clean Air and Water Acts, skapades på 1930-talet när arbetarmakten stod i zenit. Något liknande skulle kunna sägas om den bortglömda svenska omställningen på 1970-talet.

Climate change as class war är nödvändig läsning, inte bara för vänstern utan för alla som vill se en demokratisk omställning. Min enda invändning mot den är själva titeln. ”Klasskrig” för tankarna till finska inbördeskriget och Sovjet 1919.

Om klimatomställningen blir en ren kraftmätning mellan arbete och kapital är vi körda – någon form av Saltsjöbadsavtal är nödvändigt. Dessutom är det knappast det som Huber förespråkar, snarare handlar det om demokratisk klasskamp. Kanske skulle man kunna sammanfatta dess motto med att sjumilakliv mot omställningen, målmedvetna myrsteg mot socialismen.