Bruksanvisning till livet med tomtar och tomter
Erik Andersson låter minsta lilla bestyr bli ett oförutsägbart äventyr
Publicerad 2023-01-08
När jag i min ungdom hamnade i min första riktiga relation med en kille, vars föräldrar hade sommartorp, kändes det varje gång vi hälsade på dem som att ha hamnat i helvetet, bokstavligen. Semestrarna gick nämligen ut på att man från morgon till kväll skulle påta i trädgården, hjälpa till med husrenoveringen, städa och koka sylt, i stället för att ligga och dra sig i sängen eller läsa en bok i skuggan. Ett paradis man inte fick lov att njuta av.
Det var först senare jag förstod vad denna protestantiska arbetsglädje berodde på. Nödvändighet. Saker och ting måste underhållas och underhållet mår bäst av att kollektiviseras. Allt annat är ren och skär alienation.
När jag läser Erik Anderssons Har du försökt stänga av och sätta på igen, åtta noveller som utspelar sig på den västgötska landsbygden med torftiga titlar som ”tomten”, ”grannen”, och ”groggen”, är det som att läsa en livsbruksanvisning. Fast 30 år för sent.
Men vad är litteraturen om inte försenade livsbruksanvisningar? De som förstår hur allting hänger ihop hela tiden måste ha väldigt tråkigt. Och jag intalar mig att Andersson skulle hålla med mig, även om personerna i hans noveller inte hinner med en så nobel syssla som att förstå hur allting hänger ihop. Nej, deras stora dilemma är att förstå vad de egentligen håller på med.
Det låter inte särskilt spektakulärt men det är det, för i Anderssons tappning blir minsta lilla bestyr ett oförutsägbart äventyr. Berättelserna är målade mot en fond av täta granskogar, gulorangea himlar och gamlingar som ligger för döden.
Andersson använder sig av ett kärvt och melankoliskt språk som leker med både dumhetens och den nyvunna insiktens privilegier. Och så här kan det låta: ”Det var svårt att sätta fingret på vad som var fel, eller snarare vad som var rätt”. Eller ”Jag köpte tomten. Jag slog till. Ingen kunde vara mer förvånad än jag”.
I bland tar novellerna slut mitt i handlingen. Andersson har klippt dem tvärt, likt en psykoanalytiker som vill underhålla ett frustrerat begär. Vissa noveller har slutknorr, andra inte, som den första novellen som handlar om en man som köper en tomt, men tomten visar sig innehålla en tomte som han inte hade räknat med. Titeln ”tomten” blir minst sagt dubbeltydig.
De flesta novellerna handlar om enkla människor med enkla behov som försöker få dagen att gå ihop, utan att göra livet mer komplicerat än vad det är. Men saker och ting händer, och nästan var och en förvandlas till ofrivilliga detektiver i sina och andras liv. Det är ljuvlig läsning, som säkerligen hade gjort både Sir Arthur Conan Doyle och Alain Robbe Grillet, detektivromanmästaren och den opersonliga, torra litteraturens fader avundsjuka.
Sherlock Holmes avslöjade alltid sina arbetsmetoder i slutändan, så att det intellektuella samlaget mellan honom och Dr Watson, kunde få sin utlösning. Alain Robbe Grillet saknade i sin metodiska dissekering av tillvaron, där varje liten detalj helt plötsligt kunde börja spela huvudrollen, både värme och humor.
Så vad får vi i Anderssons tappning? En mystisk, icke-förlösande, komisk och inkännande litteratur som underhåller gåtan om den lilla människan.
