Stina Oscarson blir en outsider för sig själv

I ”Det perfekta plåstret” blir sorg och sådant inte känslor – de blir studieobjekt

helskärm

Du står på Kungsgatan när 91:an stannar, människor kliver av eller på, de flesta åker vidare. Det är en scen och passagerarna är rekvisita. Du lägger märke till skeendet och tar din betraktelse i akt, står där som en figur i periferin av en tavla. Om inte du funnits hade det bara varit en buss, men nu står du där, outsidern, konstnärens mystiska ledtråd. Din närvaro ger tavlan en annan mening, för den uppmärksamme betraktaren blir du motivets fokus.

I Det perfekta plåstret citerar Stina Oscarson en skrivanvisning av den fullkomligt okände konstnären Polvardur Porsteinsson: ”Lägg märke till vad du lägger märke till.”

I denna uppmaning finns ett starkt vemod, ett farväl till livet, inte som på väg till döden, utan till livet som något att uppleva. Oscarson driver den så långt att hon blir en outsider för sig själv. Konstituerande upplevelser omöjliggörs. Att sörja eller glädjas, att njuta, vem i hela friden njuter? Sorg och sådant är inte känslor, de är studieobjekt.

Porsteinssons uppmaning kan vara filosofiskt och konstnärligt fruktbar, men omöjliggör livskänslan. Kvar för några finns spriten eller drogerna, för andra tvångshandlingar, sociala strategier, olika sätt att slippa att ständigt lägga märke till vad man lägger märke till om så bara för en stund. Inga störande tankar.

Tillståndet bör inte romantiseras. Jag förmodar att några super för att döva existentiell vånda, men för de flesta är det en ursäkt för att supa. Hudlös låter bättre än spritproblem.

Men sedan finns det dom som super för att ta en paus från att ständigt lägga märke till det man lägger märke till. Stina Oscarson är öppen med sin sjukdom, anorexia, och kanske är det hennes försök att komma undan malandet. Jag är ingen psykolog, men boken blev min när jag öppnade pärmarna, så jag tillåter mig att spekulera.

I nästan varje stycke placerar författaren sig på en konkret plats. Hon går på Avenyn; hon är i Skara; hon är i Löttorp; Waldemarsudde; Hornstulls bibliotek – eller i ett konkret sammanhang: telefonen ringer/Det är kvinnan på kulturförvaltningen/jag slår på radion/det är Filosofiska rummet/Schweiz fälls för att ha bestraffat tiggeri/Det är bråttom att rädda klimatet/tillväxten och välfärden/Jag surfar på Blocket.

Varenda läges- eller sinnesbestämning är där för att läggas märke till, de är inga egentliga lägesbestämningar eller sinnesstämningar, bara materia, rekvisita, underlag för scener. Författaren åker till Ådalen:

”Jag är i Ådalen tror jag

Men vad är det egentligen som är Ådalen?

[…]

Frågar jag mannen vid postlådan

[…] du tittar dit säger han

då ser du hur ån rinner ner i sjön i dalen

en å och en dal”

Stina Oscarson ser inte det stora i det lilla. Hon ser inte det lilla i det stora. Hon ser inte det ena i det andra eller det andra i det ena. Hon lägger märke till vad hon lägger märke till, där börjar det och slutar. Det perfekta plåstret är en enkel bok. Läst i en viss sinnesstämning gör den mig livrädd, som ett brott mot livets själva idé. Då är den helt magnifik, som att gå på teater.