Underbart fräck och framfusig Silkeberg
Det dramaturgiska rummet har förändrats
Uppdaterad 2021-05-25 | Publicerad 2021-05-20
Först letar jag febrilt efter ett citat om rummet, som jag är nästan säker på att Marie Silkeberg har använt i en av sina tidigare diktsamlingar, men jag kan inte hitta det. Så jag får nöja mig med de här citaten ur 23:23 (2006):
”Det mörka rummet genom världen. Så länge, så oväntat. Orden. Den okända grammatiken. Klingar. […] Det kallas tidsled. Min ängel är beredd att flyga.”
Redan här uppträder det tydliga dramaturgiska rummet, som Silkeberg fortgående har utarbetat till det poetiska svaret på sina föreställningar om resan, det historiska vägnätet, platslösheten men också den självklara hemvisten.
Till och med i I morgon, och i morgon (1997) uppfattade jag det rummet som ett gömställe, en nödvändig trygghet där det ändå blev möjligt att husera poetiskt. Nu, i sin nya bok Revolution House, drygt fem diktsamlingar senare, låter Silkeberg på ett alltmer självklart och välkommet framfusigt vis de geografiskt bestämda rummen ersättas av en taktil rumslighet, där den existentiella belägenheten beskrivs i gestaltningar av beröring, doftförnimmelser, rörelsekroppar, åtbörder –allt det som utgör människans mest påtagliga erfarenhetsutbyten.
Men de sociala och platshistoriska interiörerna och attributen äger också en mer meningsbärande härvaro, samtidigt som de finner sina självklara utrymmen i den blasfemiskt solidariska bergspredikan som Revolution House också är.
Det är ingen ny sida av hennes poesi. Men medan geografin och historien i tidigare diktsamlingar varit mer signalerad, av namn som Odessa och S:t Petersburg, eller Istanbul, Chengdu, Kapstaden, Abuja, Abu Dhabi, Riddarfjärden, Aleppo och Gaborone, så är de poetiska rummen där Silkebergs dikter nu utspelas betydligt mer diskret platsangivna.
Medan historien tar form av underförstådda tecken och associationer snarare än mer problematiskt skrivna på näsan.
I ”Revolution House” är det oftare den underbart fräcka Marie Silkeberg som råder:
”Barnen skrattar när vi kommer in. Bastards säger han när vi gått in i rummet. Little bastards. Vad heter dick på yoruba? Han säger det men jag säger inte efter. Why are you asking? Nothing. I natten tecknar han min kropp.”
Vad som händer mig under min läsning av den prosaiska dikten är att närvaron av den allt innehållsrikare silhuetten av mannen/älskaren/den andre blir allt starkare, och mer självklar. Allt medan diktjaget förbereder sig för det ”långa farväl” som funnits förborgat i hela den poetiska berättelsen, och som i bokens ”Coda” finner sitt slutliga uttryck i en välkommen förtvivlan över att våra världar, trots allt, aldrig kommer att hänga ihop.
