Den demokratiske esteten

Uppdaterad 2016-10-12 | Publicerad 2006-01-04

Willy Kyrklund.

En klassiker har den egenskapen att litteraturvetenskapen aldrig riktigt kommer ikapp den. Texten eller författarskapet kan ringas in, analyseras, positioneras och förklaras, men aldrig reduceras. Kategorin moderna klassiker används om texter som möjligtvis, förhoppningsvis, en dag kan förlora sin bestämning som modern för att i stället uppgå i den klass av konstverk som en smula överdrivet antas vara eviga.

Willy Kyrklunds författarskap är av det märkliga slaget att i princip samtliga hans böcker kan göra anspråk på att betraktas som moderna klassiker.

Med tiden har hans konst hyllats i aristokratiska termer; de tunna volymerna skrivna med en elegans utan like behandlandes ett klassiskt stoff. Kanske är det också därför som essän har varit den vanligaste kommentarformen, en genre som likt knapadeln kan närma sig slottsherren utan att sätta sig på alltför höga hästar.

Den första uppkomlingen i hovet kring Kyrklund kom 1981, Gunnar Arrias avhandling Jaget, friheten och tystnaden hos Willy Kyrklund, en tematiskt hållen undersökning av stort värde. Sedan dess har Paul Norlén givit ut den något mer allmänt hållna "Textens Villkor": A Study of Willy Kyrklund"s Prose Fiction (1998).

Med Olle Widhes Främlingskap - Etik och form i Willy Kyrklunds tidiga prosa, får vi inte bara den hittills mest omfattande undersökningen av Kyrklunds författarskap, utan också ett slags demokratisering av förhållandet mellan text och läsare. Widhes tes är att Kyrklunds omfunktionering av klassiska genrer och tekniker - exemplet, allegorin och montaget - skapar ett uppfordrande läsartilltal. Kyrklund har själv yttrat, och många har stämt in i, att han konstruerar tankemodeller. Han intresserar sig icke för människan, utan för hennes villkor.

Widhe visar, i stort sett övertygande, att läsaren så att säga lämnas åt sitt aktiva öde, vilket innebär att hon blir medskapande. Kyrklunds vägran att agera som den realistiska prosans vanligt förekommande moraliska auktoritet, att skänka läsaren trygghet med sina exempel, är en förlängning av en förvisso rätt pessimistisk syn på människan och hennes plats i världen. Någon etisk dom kan inte fällas, eftersom den radikala misstron mot språket och kommunikationen lämnar var och en av oss lika ensamma som en Job i öknen. Det enda ansvar Kyrklund tar är det vi alla måste ta: vårt eget.

Widhe uppmärksammar i stort sett samma del av författarskapet som Gunnar Arrias: Ångvälten, Tvåsam, Solange, Mästaren Ma och, framför allt, Polyfem förvandlad. Han har också använt tidigare okommenterat material som brev, icke omtryckta artiklar och intervjuer. Lätt och ledigt rör han sig från fyrtiotalismen till det tidiga sextiotalets litterära experiment och hur dessa inte heller undgår Kyrklund.

De längre historiska utflykterna, liksom vissa genreresonemang, har inte alltid samma tyngd, och även om det etiska uppfordrandet Widhe frilägger hos Kyrklund är av vikt, så är det knappast tillräckligt att göra en estetik av. Däri måste också stilens betydelse klargöras, hur poesin, retoriken och den drastiska komiken spelar sina roller. Inte minst är det där som läsaren möter Kyrklund. Widhe tar med Främlingskap ett rejält och beundransvärt kliv närmare den kyrklundska egenarten och dess plats i samtiden, men litteraturvetenskapen har ännu att komma ikapp. Jag hoppas att den aldrig gör det.

Litteraturvetenskap

Claes Wahlin

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln