Tyskland für alle

Fredrik Persson-Lahusen läser två böcker om mäktiga grannlandet

Publicerad 2018-11-11

En västtysk Berlinbo  tittar över på östsidan  i samband med murens fall i november 1989.

Länge talades det bara tyst och trist om Tyskland. I bästa fall berömdes landet för sina ingenjörers och fotbollsspelares effektivitet. I sämsta fall betraktades hela befolkningen som ondsinta eller medlöpande förintelseförövare.

Sedan något drygt decennium är tonen en annan. Hipsterkidsen hyllar den tyska huvudstadens avantgardiska excess och de bildade herrarna tidningarnas traditionsrika allvar. Samtidigt har Tyskland utvecklats till en ekonomisk och politisk stormakt. Ändå besitter de flesta av oss bara ytliga kunskaper om Tyskland, särskilt bortom Berlin.

Därför är journalisten Johannes Tångebergs Europas mitt en välkommen bok. Trevligt och tillgängligt tar han med läsaren på en fysisk och mental resa som tydliggör Tysklands mångsidighet. Han må börja och sluta i Berlin, men de flesta läsare lär lära sig mer av stoppen i städer som Hamburg, Köln och Rüdesheim.

Tångeberg promenerar, pratar med lokalbefolkningen, beskriver ett par byggnader för att sen bredda berättandet i syfte att fånga och förklara ett större fenomen. Ur en avstickare från Weimar – där han givetvis ger en snabbkurs i Goethe – till den mytomspunna borgen Wartburg växer exempelvis en betraktelse om hur Martin Luther har fungerat som nationalsymbol i både kejsardömet, Nazityskland och DDR.

Det enkla greppet hade blivit än mer effektfullt om Tångeberg oftare hade stannat upp, gått på djupet och låtit sina allmänna reflektioner få bättre fäste i det fysiska rummet. Av viljan att täcka in så mycket Tyskland som möjligt följer förenklingar.

De tyska umbärandena under kriget, och fördrivningarna direkt därefter var, tvärtemot vad Tångeberg hävdar, aldrig ett tabutema. I stället var det egna lidandet länge det enda man skrev och talade om Tyskland, vilket exempelvis litteraturvetaren Sture Packalén har visat. Likaså förhåller sig Tångeberg väl förnöjsamt till den tyska (fotbolls)nationalismens återkomst. Ingen av invändningarna hindrar dock att Europas mitt är en fin introduktion till vårt viktigaste grannland.

En bok av annan karaktär och kaliber är Langbehns testamente skriven av Per Landin. Han har redan med ett tiotal tidigare titlar bevisat sitt encyklopediska vetande om och egensinniga intresse för tysk kultur och historia; och därtill etablerat sig som en av Sveriges främsta essäister. Adelsmärket är – förutom språkets strama lätthet – förkärleken för förlorarna, dragningen till de som befann sig i ett förflutet centrum för att sedan förskjutas till historiens marginaler.

Att Landins protagonister ofta är både motsägelsefulla och motbjudande är nog lika mycket en protest mot samtidens räddhågsna rättrådighet som resultatet av en genuin strävan att frilägga historiens och människans komplexitet. Särskilt gärna förhåller han sig försonligt till den tyska radikalkonservativa tradition som föregick Hitlers bruna fascism. 

Simpla försvarstal är det dock sällan frågan om.

Landin vill inte dra en rät linje från bästsäljarens asketism, antisemitism och andliga kollektivism till nazismen, men erkänner att det var där resan slutade för de flesta som anammade tankegodset.

Den inledande och bokbetitlande essän behandlar den bestående betydelsen av Julius Langbehns rasande uppgörelse med den franska revolutionens upplysningsideal i boken Rembrandt als Erzieher, 1890. Landin vill inte dra en rät linje från bästsäljarens asketism, antisemitism och andliga kollektivism till nazismen, men erkänner att det var där resan slutade för de flesta som anammade tankegodset.  

Resonemanget fullföljs i en efterföljande essä om frikårerna som växte fram i Tyskland efter första världskriget. De förhärdade män som lämnade skyttegravarna som förlorare fann inte sin livslust i förnuftstro och borgerlig politik utan i nationalism och idealism. Med sina våldsamma attacker på politiska meningsmotståndare fungerade de paramilitära förbanden som en nazistisk plantskola och föregångare till SA.

Landins ödmjuka öppenhet må vara förbunden med förskönande risker, men kan också göra det förflutna mer oförställt och förnimbart. För att bli meningsfull måste emellertid metoden tillämpas förutsättningslöst. Att Landin inte alltid lyckas med detta är både beklagligt och besvärande.

Porträttet av DDR:s första dam, Margot Honecker, rymmer exempelvis inte mycket mer än sedvanlig skräck-kabinettsprosa.

Landin förmår fånga frikårernas, stormtruppernas och förintelsens bödlar i mänsklig helfigur, men så snart det handlar om sådana som mördat och manipulerat i kommunismens namn är det sämre ställt med den fördjupande förståelsen. Porträttet av DDR:s första dam, Margot Honecker, rymmer exempelvis inte mycket mer än sedvanlig skräck-kabinettsprosa.

Ulrike Meinhof och Andreas Baader beskrivs som ”dysfunktionell” respektive ”mindre begåvad” och ses som realsocialistiska marionetter. I en spekulativ artikel om mordet på studentaktivisten Benno Ohnesorg lyckas Landin rent av reducera hela den tyska 68-generationens militanta uppror till en slug Stasi-provokation.

Att polismannen som avlossade skottet stod på den östtyska säkerhetstjänstens avlöningslista råder det inga tvivel om, men det finns inget i forskningen som ens antyder att han agerade på dess uppdrag. Tvärtom. I stället kan hans handlande – och hela insatsen dagen då shahen av Iran besökte Berlin – ses som en spegling av den repressiva attityd som rådde i den västtyska förbundsrepublik som alltjämt administrerades av Hitlers hantlangare.

Essäistens främsta uppgift är enligt Landin att ”vara lojal mot den man skriver om”. Det är, som synes, en regel som inte alltid låter sig följas. Ändå, eller kanske just därför, finns mycket att lära av Landin, både om Tyskland och om annat.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln