Upprivna rötter

Elise Karlsson

Elise Karlsson om adoption som personligt och politiskt serieäventyr

”Vad gör min mamma därinne?” Det är när de egna barnen kommer som frågan om rötter blir akut för huvudpersonen i Lisa Wool-Rim Sjöbloms självbiografiska serie-roman Palimpsest. För den som har skurits av från sitt ursprung är sjukvårdens frågor om moderns graviditet grymma i all sin välvillighet. Det är ett barn i hennes mage, men känslan blir allt starkare av att det är den moder hon inte fått träffa som befinner sig därinne.

I likhet med Maja Lee Langvads Hon är arg, som nyligen utgavs i svensk översättning, är det en bok som utifrån en personlig erfarenhet undersöker adoptionens politiska dimensioner. För den transnationella adoptionen präglas och har länge präglats av de skeva maktrelationerna mellan länder som Sverige och Sydkorea. Men också skeva maktrelationer inom länder, som de ojämlikheter mellan könen som präglar Sydkorea och gör det omöjligt att leva som ensamstående mor i landet.

Palimpsest är på många sätt en politisk bok, men också en djupt personlig och mycket vackert berättad historia. Inte minst visuellt, där de dokument som är länken till Lisa Wool-Rim Sjöbloms första liv bokstavligt utgör fonden för hela berättelsen. Det pergamentliknande papperet färgar alla miljöer som omger henne, som för att visa att världen i sig blir dubbel, eller halv, för den som har två parallella livshistorier skrivna över sina identitetspapper. Denna kongeniala form kombinerat med Lisa Wool-Rim Sjöbloms självständiga tecknarstil gör också Palimpsest till en av de vackraste svenska serieböcker jag har sett.

Samtidigt som Sjöblom debuterar så utkommer första delen av Jungs Hudfärg: Honung i svensk översättning. Också det är en visuellt anslående serieroman om upplevelsen att adopteras från Sydkorea, i hans fall till Belgien. Där Sjöblom renodlar ett poetiskt vemod svänger Jung mellan galghumor och sorg. Hudfärg: Honung berättas i kronologisk ordning, så att första delen framför allt är en traditionell barndomsberättelse, som inte heller håller sig helt till berättelsen om att vara adopterad utan tecknar en bild av barndomen i sin helhet. Något som ibland gör boken spretig.

Ändå är Hudfärg: honung en bok som drabbar både konstnärligt och som vittnesmål – det senare inte minst för att Jung till skillnad från många andra adopterade vet att hans liv innan adoptionen var ett hårt liv, ett som gatubarn.

Ändå riktar även han brännande kritik mot adoptionsindustrin som ”räddare” av barn.

I stället för att berätta kronologiskt utgår Lisa Wool-Rim Sjöblom å sin sida från det rotsök som hon gör i vuxen ålder. Den utgångspunkten ger berättelsen nerv, eftersom sökandet efter rötterna har mer av thriller i sig än man skulle kunna önska.

För det är först när Lisa Wool-Rim Sjöblom börjar leta efter sin första familj som hon inser vidden av korruptionen bakom adoptionsindustrin. Så fort hon tror sig vara närmare sanningen bakom de motsägelsefulla, fingerade dokumenten så avslöjas en ny lögn.

Här finns män som likt agenter skickas ut för att leta upp barn åt svenska föräldrar, men vars existens förnekas av myndigheter – tills deras namn trots allt dyker upp på ett officiellt papper. Här finns berättelser som berättas och berättas om, för varje gång en ny spricka hittas i dem.

”Palimpsest” skildrar detta sökande, men också något annat: De problem som kan uppstå för den som tas från en del av världen till en annan. För huvudpersonen finns från början inget som skiljer henne från vännerna, ingenting som gör att hon inte är vit. Att bli asiat är något som sker med henne, utifrån andras blickar och reaktioner. Hon rasifieras. På samma sätt som livet och identiteten som adopterad inte är något hon väljer, utan som väljs åt henne. Att hon söker sig till andra som gjorts till samma saker ger henne en möjlighet att spegla sig i deras upplevelser, att diskutera gemensamma problem och drömmar.

När sådant organiserande kallas ”identitetspolitik” av kritiker gör man sig blind för just detta – att det mer än självpåtagna identiteter handlar om vad andra gör en till. Utgångspunkten för organiserandet är inte en fast identitet man själv eftersträvar (vilket är en uppenbar skillnad mot extremhögerns identitära rörelser). Däremot blir organiserandet i grupper som delar samma erfarenheter av förtryck inte mindre nödvändigt för att dessa identiteter inte är fasta.

Både ”Hudfärg: Honung” och Palimpsest gestaltar på en och samma gång personliga upplevelser och upplevelser som delas av många andra.

Det är böcker att spegla sig i för den som i tonåren försöker hantera känslan av att ha blivit bortvald av sina första föräldrar. Böcker för den som på mellanstadiet ska rita sitt släktträd men bara kan fylla grenarna med frågetecken. Men också uppfordrande böcker för oss som inte delar de upplevelserna, en bok som kräver politisk handling av alla.