Hälsofascisterna tar makten

Pia Bergström

Pia Bergström om ”Epidemin” av Åsa Ericsdotter

helskärm

BOKRECENSION. ”Hälsopartiet” styr Sverige i Åsa Ericsdotters Epidemin. Den karismatiske statsministern Johan Svärd vill göra landet till Europas friskaste. Och smalaste.

Fetma räknas nämligen som en sjukdom i detta land, ett hot på alla nivåer enligt Svärd: ”Vi kan inte upprätthålla produktionen, skattepengarna går rakt ner i fickan på de sjuka, och de få friska har i förlängningen inget samhälle att luta sig mot. Vi blir av med jobben. Vi blir av med köpkraften”. Retoriken är olustigt igenkännbar.

Barnens skolämnen har reducerats till näringslära och idrott. Magbandsoperationer, även av barn, subventioneras av staten och foster med förväntade fettgener aborteras. Allt fler tomma kyrkor förvandlas till livliga gratisgym, där prästerna ersatts av inbjudna ”träningsinspiratörer”.

Hela världen beundrar detta smala och sunda svenska folk och dess unge ”sexige” ledares handlingskraft.

Men Svärd är inte nöjd. Enligt de nationella vägningarna rasar inte nationens kilon i den takt han utlovat. Tusen miljoner kilo fett måste bort innan höstens val och en stor grupp ”initiativlösa slöfockar” vill fortfarande inte vara med. ”De satt där i sina nedsuttna tevesoffor med lösgodispåsar och tvålitersläsk och skrattade honom rätt i ansiktet!” Han tar ett radikalt beslut.

Åsa Ericsdotter debuterade som litterärt brådmogen 17-åring med kärleksromanen Skyld (1999). Efter fyra tunna, lyriska romaner och två diktsamlingar byter hon nu både genre och stil och skriver en brett anlagd samhällssatir. I sin läskiga grovsmockighet är nog Epidemin menad att vara ”underhållande”, på samma sätt som deckare som frossar i de mest makabra mord kallas ”mysiga”.

För Epidemin liknar, sitt allvarliga tema till trots, mest en hygglig svensk deckare. Den är välskriven och i alla fall mot slutet riktigt spännande. Antihjälten, Uppsalaakademikern Landon Thomson-Jaeger är mänskligt obeslutsam, rent av feg, men kärleken till runda Helena får honom till slut att ladda geväret.

Men det är för många händelselösa sjok av vardagligheter och skildringar av bifigurers aningslöshet. Och för lite skarpsynt dissekerande av hur ett politiskt parti över huvud taget kan vinna ett demokratiskt val bara med tjockishat. Visst ser man syndabocksstrategin tydligt och att överviktiga kan bytas ut mot flyktingar, judar och så vidare, men jag tycker just den utbytbarheten är osmaklig.

Berättelser som drar tendenser i samtiden till sin spets kan få en att tro sig se vart vi är på väg, ungefär som statistiska kurvor kan. Åsa Ericsdotter visar oss en hälsofascism att rysa över, men jag tycker romanen bommar som samhällskritisk satir genom att vara för grotesk och orimlig.

Kärnan i den ”riktiga” fascismen är förvisso förakt för svaghet och förhärligande av styrka och kontroll. Men har de nyfascistiska tendenserna i samtiden verkligen något att göra med den allmänna vurmen för kroppens perfektion, träning, fitness och bantning? Jag tror inte det.