Upp till menskamp!

Viktoria Jäderling

Enkel men(s) förkrossande serieattack mot ett gammalt blodigt tabu

En hel del tyder på att den blödande kvinnokroppen är mer politiskt laddad än någonsin. Feministikonen Germaine Greer skrev redan 1970 i Den kvinnliga eunucken: ”Om du tror att du är frigjord så smaka någon gång på ditt mensblod. Om tanken på det får dig att må illa, då har du långt kvar, min vän.”

Greer var del i början på en aktivistisk rörelse i främst USA som skildras i den tvärvetenskapliga avhandlingen New blood: Third wave feminism and the politics of menstruation av Chris Bobel som kom ut 2010. Året innan kom antologin My little red book där kvinnor över världen berättar om sin första mens och samma år hade The Guardian en uppmärksammad artikelserie på temat feministisk menskamp.

I Sverige sker nu – något eftersläpande – små subversiva blodläckage vart man än vänder sig. I juni hade tidningen Re:public service den upplysande artikeln ”Mensmakt”, om menspolitik och menshälsa i olika delar av världen. I mars i år kunde man se konstutställningen Period pieces på Urban Artroom i Göteborg med blödande måleri, foto och installationer. Seeing red är ett annat pågående svenskt foto- och performanceprojekt, med kravet att alla verk ska utgå ifrån deltagarnas eget mensblod.

Det kallas mensaktivism, vars uttryck alltid skapar indignation och äckel, bland män, men även kvinnor. Man lär sig mycket om mensfobi om man lyssnar till reaktionerna på mensaktivism, till exempel är kommentarerna efter amerikanska estradpoeten Sierra DeMulders ”The tampon poem” på Youtube fascinerande läsning.

De vänligare invändningarna som ofta är en direkt illustration av menstabut låter ofta så här: Och ni undrar varför man skrattar åt feminismen, hitta en viktigare fråga! Eller: Det är klart att det är naturligt med mens och inget man ska skämmas för, men man behöver ju inte köra upp den i ansiktet på folk. För det gör man ju inte med annat som kommer från kroppen, som avföring.

Jämförelserna mellan mens och avföring är vanliga hos de som ogillar mensaktivism, eller hos de som bara ogillar tanken på helt vanlig mens. Konstigt nog jämförs sällan manlig sperma med avföring, trots att också det kommer från kroppen, men då blir det väl svårare att förklara varför heterosexuell porrfilm ofta går ut på att sperman ska hamna uppe i ansiktet på folk.

Förra året ägnade serietecknaren Liv Strömqvists hela sitt sommarprogram åt det lika utbredda som gamla menstabut. Där berättade hon om hur hon i början av sin seriekarriär stött på en manlig serietecknare som hävdade att han hatade serier av kvinnliga serietecknare. Varför då? Jo, för kvinnliga serietecknare ritar bara serier om mens, svarade han.

Nu svarar det kvinnliga seriekollektivet mot detta mensseriestigma med en upprorisk more is more-gest: I Kvinnor ritar bara serier om mens medverkar ett trettiotal kvinnliga serietecknare i en porlande röd bäck av tecknade seriestrippar med lika delar menspepp och mensdepp.

Här finns Emelie Östergrens mormorssaga om ”Perenn-Menstruation-Systemet”, Stina Hjelms splattriga ”Blood in blood out” om konsekvensen av en särskilt kraftig nysning på jobbet och Tyra Blomsters enruta där Rebecka kletar in ett skolskåp med mens för hon är kär. Här finns tips om hormonkurvor och menskoppar och rena folkbildningsskildringar om sjukdomar som endometrios, pmdd och pco. Sticker ut i den ostyriga samlingen gör Lisa Rydbergs drömska kollage, Anneli Furmarks lätt vemodiga fertilitetsbetraktelse och Linda Spåmans rädsla för att hennes menshistorier är för deppiga för den här peppiga antologin, vilket hon funderar på medan hon lyssnar på en manlig dejt som föreläser om Hemingway.

Varför ska man prata mera om mens? Kanske för att menstabut i delar av världen har förödande konsekvenser, som att mensproblem är den vanligaste orsakerna till flickors skolavhopp i afrikanska länder och sjuttio procent av alla reproduktiva sjukdomstillstånd i Indien beror på dålig menshygien (läst i Re:public).

Kanske för att kvinnor lär sig skämmas och äcklas av sina kroppar i alltför hög grad och drar sig för att köpa en miljövänlig menskopp i stället för dyra engångsskydd som marknadsförs flitigt i tv med ljusblått blod och skapar tonvis med menstruösa sopor i den rika världen. Kanske bara för att reta en manlig serietecknare. Som kollektiv provokation är Kvinnor ritar bara serier om mens lika enkel som förkrossande.