Med röntgenblick på andras kroppar
Publicerad 2016-01-29
Sällan skådad pricksäkerhet i Annika Paldanius debut
Läkare i litteraturen är en gammal och stolt tradition. Man kan nämna Anton Tjechov, Michail Bulgakov och P C Jersild, breda författare med stort litterärt spektrum. När de någon gång hämtar material från sin professionella gärning handlar det om intressanta patientfall sedda genom ett författartemperament.
Debutanten Annika Paldanius väljer en radikalt annan väg i Jag vet allt det här, en roman som hon kallar internmedicinsk.
Den skildrar en läkares känslor och tankar inifrån och det är sällsynt i litteraturen. Aldrig någonsin har jag läst något så drabbande om hur det känns att gå genom livet med en röntgenblick på andras kroppar. Att ständigt kunna läsa sin medmänniska som ett blad i en anatomisk atlas. Dessa klarsynta interna rapporter är romanens stora förtjänst.
Huvudpersonen Hanna studerar medicin, hon kommer att bli en andra generationens läkare. Den omfångsrika textkroppen föder gestalten av en läkartyp genom de monomana kapitlen som nästan alla inleds av orden ”jag vet att” och som alla känns som sammandragningar under en förlossning.
Paldanius skriver vackert och formmedvetet, men tyvärr en aning för trendigt. Väninnor som är amazoner är så tröttsamt. Men trots vissa ojämnheter är detta en lovande debut som väcker tankar om läkaren som yrkesmänniska och samhällsmedlem.
Att skolas in i läkaryrket är också att skolas in i en klass. Huvudpersonen kommer från ett akademikerhem och navigerar utan synliga ansträngningar i studentlivets ritualer. Hon vinner roddtävlingar och ordnar korridorfester och balanserar umgänget med professorer med samma bravur.
Jag bär boken med mig i en väska och det utsökt vackra men opraktiska omslaget går hela tiden sönder lite grand och medan jag läser tänker jag på klass.
I Sovjet där jag växte upp hade läkare låga löner och dåliga förmåner. På alla ekonomiska och sociala sätt var de jämställda med sina patienter. I Sverige och i västvärlden är läkare upphöjda och välbetalda, de tillhör samhällets övre skikt. Gör det något med läkarens lojalitet? Kommer man i alla lägen ovillkorligen att stå på patientens sida – eller kommer man att omedvetet liera sig med klassvännerna bland kollegorna och makthavarna?
Frågan blöder mellan raderna i Jag vet allt det här.
