Att rycka revolvern ur SS-officerens hölster
Alla lät sig inte ledas som lamm till nazisternas slakt
Publicerad 2023-01-27
Kenneth Hermele hade tänkt skriva en bok om Förintelsen. Närmare bestämt en bok som skulle förklara varför Europas judar under andra världskriget — med en formulering ur Psaltaren — lät sig ledas ”som lamm till slakt”, från gettot till förintelselägret.
Det var inte svårt att förstå hur offren resonerade. Hellre klamra sig fast vid varje strimma av hopp än att ge sig in i en strid som man är dömd att förlora. Göra sig nyttig för fienden för att få överleva. Gå med på att skicka tiotusen människor till gaskamrarna för att rädda fyrtiotusen. För den som förmår släppa facit ett ögonblick är det inte svårt att förstå de judar som valde samarbetets väg i stället för det utsiktslösa motståndets.
Men det var någonting som inte stämde med själva grundpremissen för boken. När Hermele började rota i ämnet hittade han inte några få, utan tiotusentals exempel på judiskt motstånd. Från enkel olydnad till smuggling, flykt och politisk organisering och vidare till att försvara sig med vapen i hand.
Från att rycka revolvern ur hölstret på en SS-officer och skjuta honom i magen till att stoppa den gula stjärnan i kappfickan och gå ut och dansa på Berlins flottaste hotell.
Kenneth Hermeles bok lånar sin titel från de upprop som från och med januari 1942 smugglades mellan gettona i Vilna, Bialystok, Krakow och Warszawa: ”Som skabbiga odjur kommer vi att gasas och sedan brännas. Gå inte som lamm till slakt! Även om vi är för svaga för att slåss för våra liv är vi tillräckligt starka för att försvara vår judiska heder och visa världen att vi må vara tillfångatagna men slagna är vi inte.”
Varför är det lidande, uppgivenhet och nederlag som dominerar bilden när det finns så många berättelser om trots, mod och dödsförakt?
Dels naturligtvis för att bilden av de utmärglade fångarna i Belsen och travarna med ihjälsvultna lik i randiga kläder är sann. Fotografiet av kvinnor och barn som med händerna i vädret går från Warszawas getto mot döden i gaskamrarna ljuger inte.
Men att det aktiva motståndet inte fått större plats har flera orsaker. Som Hermele framhåller spelade berättelsen om den europeiska judenhetens undergång en viktig roll i det israeliska nationsbygget. Många ville förklara katastrofen med ”gettomentalitet”, att generation efter generation av passiva och försvarslösa judar undergivet låtit sig förtrycktas och slaktas.
Sionisterna — som av lätt insedda skäl hade en stark ställning efter kriget — hävdade att det judiska folket för att överleva måste lämna Europa och förvandlas till sabras, hårdföra nybyggare i Palestina med hackan i den ena handen och geväret i den andra, redo att slå ner allt motstånd för att säkra åt det judiska folket en egen stat.
När man i dag försöker föreställa sig livet i gettona är det lätt att man bara ser dödsmärkta skuggor som väntar på transport till utrotningslägren. I själva verket sjöd gränderna av liv.
En fruktansvärd trängsel, köer, byteshandel. smuggelgods, verkstäder som arbetade åt den tyska krigsmakten. Motsättningarna var enorma. Å ena sidan korrumperade envåldshärskare som Rumkowski och Merlin och hatade judiska poliser som gick tyskarnas ärenden. Å andra sidan politiskt skolade och välorganiserade sionister, kommunister och Bundsocialister som förberedde väpnat motstånd. Och däremellan det stora flertalet som försökte överleva från dag till dag, så som det stora flertalet har gjort i alla kulturer i alla tider.
I Inte som lamm till slakt ger Kenneth Hermele de glömda judiska motståndsmännen och kvinnorna namn och ansikten. De var kurirer och partisaner, de arbetade i en hopplös tid som om hopp funnes. Det är en historia om motstånd och svek, kamp och kollaboration, som inte tvekar inför att beskriva också de smutsiga kompromisserna och de egna blodsdåden.
Flera litterära storverk har skildrat fyrtiotalets nazistiska getton, Joshua Sobols pjäs Ghetto och Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i Lodz till exempel. Men de koncentrerar sig på dem som samarbetade med fienden; det är svårt att för dagens publik skildra osjälviska hjältar på ett dramatiskt effektivt sätt.
Vid sidan av de plågade själar som försöker rädda sitt folk genom att organisera dess undergång förefaller hjältarna platta och endimensionella. ”De beste blir aldri vår fremtid. / De beste har nok med att dö” som Nordahl Grieg skrev 1942.
I dag, på Förintelsens minnesdag, uppmanas vi att aldrig glömma offren. Kanske är det på tiden att också ägna en tanke åt de miljoner människor — judar och andra — som såg till att Förintelsen faktiskt misslyckades.
