Tätt intill Saddam Husseins vålnad

Ali Derwishs poesidebut är lysande

Uppdaterad 2021-12-01 | Publicerad 2021-11-05

Ali Derwish (född 1983) debuterar med ”Saddam Husseins nya roman”.

Under sin livstid gav Saddam Hussein ut ett flertal romaner och diktsamlingar, varav en vid namn Zabibah och kungen, där Saddam själv är kungen och Zabibah en symbol för det irakiska folket han ska rädda. Det är detta Ali Derwish spelar på
i sin poesidebut Saddam Husseins nya roman, en lika uppskruvad och absurd berättelse som titeln utlovar.

Författaren Ali går sida vid sida med Saddam Husseins vålnad, de för en dialog, och någonstans i berättelsens gång föds vännen Samir som blir en plats där författaren Ali kan vila.

Saddam Husseins nya roman är ett sökande, ett pusslande. Ett försök att samla ihop fragmenten och spillrorna av ett krig till något helt som går att hålla i. Jaget ifrågasätter hela tiden sig själv:

”Stirrar jag mig blind på detaljerna? Blir man inte besatt av sin olycka? Är det någon idé att ens ställa frågan?” Och så den ständigt återkommande frågan, ibland en ensam rad på en hel sida: Exakt när sker en konfrontation?

Jaget frågar sig om det är först när bomben faller som konfrontationen sker, eller när presidenten skriver på beslutet, eller rentav när idén föds.


Det här är inte en bok som försöker vara sentimental. Det är ett bitvis myndigt språk, hårt. Och hela tiden skämten och humorn – Saddam, Khomeini och Pinochet går in på en bar – men i avsnitten där författaren Ali och vännen Samir möts händer något annat. Det ges utrymme till en sorg som tidigare blockerats av Saddam Husseins kroppshydda.

Författaren Ali gråter i Samirs famn, pressar sitt huvud mot hans revben, de möts
i tystnaden, där ingenting sägs.

”(Mellan valven.

I det förgängliga.

I det tysta.

I det som inte sägs.

Här kan vi tala, Samir.

I skrynklade pappersbollar

Som smulas till snö. […]”

I parenteserna får sorgen plats, och där hade jag gärna uppehållit mig längre. Trots att denna lysande poesidebut kräver sin humor och sitt raka språk för att skriva fram smärtan och historien, är det stillsamheten i parenteserna som dröjer sig kvar i kroppen.

I en intervju med tidningen Skriva berättar Derwish om hur han skrivit fram Saddams språk. Att de flesta replikerna är tagna från transkriberade förhör från verkligheten, och det märks att Derwish gjort en djupdykning i den karismatiske tyrannens språk och sätt. Dialogerna mellan författaren Ali och spöket av den man som påverkat hans föräldrar, deras folk och därigenom honom själv, blir en uppgörelse med det ärvda förflutna.


Men den verkliga uppgörelsen sker först när författaren Ali och hans vänner samlas för att korsförhöra Saddam. De låter honom inte komma undan, de gör honom till åtlöje, det är en konfrontation.

Exakt när sker en konfrontation? Det är en fråga som förblir utan svar, men det som händer efter en konfrontation är tydligt: vi når slutet. Den vackert snidade trädörren med detaljer i guld öppnas och de amerikanska soldaterna kliver in för att föra bort Saddam Hussein. Vi blir fria från det förflutnas spöke.

Författaren Ali blir ensam, med endast ett snöre, en tanke, som sällskap. Och snöret är oändligt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln