Hatet mot dem där nere
Daniel Swedin om mobbningen av samhällets stora förlorare – och boken som varnar för de hunsades revansch på vänstern
Uppdaterad 2018-03-26 | Publicerad 2017-10-11
Vad är egentligen klasshat?
Vi diskuterade det där för ett par år sedan på svenska kultursidor, och det handlade då bland annat om hur radikala medelklassungdomar i den autonoma vänstermiljön organiserade sightseeingturer – under sloganen ”Odla ditt klasshat” – i Stockholms rikaste förorter.
Det handlade kanske ännu mer om hur författaren Johan Jönson läste dikter på Kungliga Dramatiska Teatern och lät sitt diktarjag – en stensättare – arbeta hemma hos en familj i en annan rik Stockholmsförort. Väl där torkade han sin ”herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar”. Författaren Jens Liljestrand – i dag kulturredaktör på Expressen – svarade i Dagens Nyheter att ”du kan ta ditt/jävla klasshat och/köra upp i röven”.
Med den debatten relativt färskt i minne kan man väl säga att klasshat är något som sker nerifrån och upp, det har vi fått lära oss. Ouppfostrade människor som säger ”kuk” och vill att man ska skämmas bara för att man tjänat lite pengar, det är dåliga saker.
Dessutom är klasshat en mycket dålig politisk strategi, sa man då.
Men det kanske är så att klasshatet – det som löper uppifrån och ned och som vi nästan aldrig talar om – är den mest framgångsrika politiska strategi vi sett?
Chaven uppträder som tölp i brittiska komediserier.
Tanken slår mig när jag läser den brittiska journalisten Owen Jones Chavs – föraktet för arbetarklassen som just utkommit på svenska.
Vad är då en chav?
Ordet kommer från romanins ord för barn och har i Storbritannien blivit synonymt med drägg, avskum, patrask, fattig eller för den sortens människa som bor i allmännyttiga bostäder som vikts för låginkomsttagare. Att beskrivas som en chav säger något om hur du klär dig, hur du pratar, hur du uppför dig, hur du går och hur du uppfostrar dina barn.
Chaven uppträder som tölp i brittiska komediserier. Hen förekommer som en dagdrivande skräckfigur i den konservativa pressens ledartexter, som bidragsfuskande småtjuv i tidningsreportage om hur Englands arbetarstäder förfaller, som föraktligt våp i tv-reportage om krökande och rökande tonårsmorsor.
Chav är helt enkelt termen som används när de välmående ska håna de mindre lyckligt lottade.
Och detta, noterar Owen Jones, är den mest acceptabla formen av förakt. Hans bok öppnar med en beskrivning av en fest där människor – högutbildade, öppensinnade, välbetalda, uppvuxna i trygga medelklassområden – plötsligt skrattar åt ett skämt om att chavar köper julklappar på smaklösa varuhus.
Hur kan upplysta vänsterliberaler skratta åt sådant när de skulle få hjärnblödning om någon skojade om homosexuella eller svarta på samma sätt? frågar sig Jones.
Det handlar förstås om ideologi och ekonomi.
Förekomsten av chavar har vuxit sig stark samtidigt som idén om att vi nu har uppnått det klasslösa samhället har slagit rot i Västeuropa. Alla är ju medelklass nu, eller hur? Ja, alla utom den stökiga och bråkiga underklassen förstås. Hon finns där, fattig, dålig mamma, i alla avseenden oregerlig, slö och arbetsskygg.
Arbetet – och tillgången till arbete – är en nyckel för att förstå varför chaven blivit så populär. Arbetarklassens traditionella arbetsplatser – fabriker, gruvor, tvätterier, beklädnadsindustrin, bryggerier, sågverk – finns inte längre eller så anställer de inte längre okvalificerad arbetarklass. I stället har vi fått se framväxten av det så kallade prekariatet.
Ordet prekariat – populariserat av ekonomihistorikern Guy Standing – är en sammansmältning av de engelska orden för osäker och proletariat. Men till skillnad från den gamla arbetarklassen, proletariatet, som förväntades jobba på samma plats i 35 år och sedan falla i graven förväntas prekariatet ha ett liv i otrygghet.
En ung man eller kvinna i prekariatet är inte sällan sprungen ur arbetarklassen, men har aldrig fått uppleva de fasta jobb, den yrkeskarriär eller den yrkesstolthet deras mammor och pappor hade.
Karikatyren kan dölja och förvränga levnadsförhållandena för fattiga och låginkomsttagare.
Om de ens har ett jobb så befolkar de – tillsammans med migrantarbetare och papperslösa – en stor del av servicesektorn. De tjänar uselt, vet inte från en månad till en annan hur många timmar de får jobba, får sina arbetserbjudanden via sms och appar där det gäller att svara snabbast. Det är en samhällsklass vars enda gemensamma nämnare egentligen är dess osäkerhet på arbetsmarknaden. Daglönare, sa vi förut.
När industrisamhället förändrats i grunden har ju den traditionella arbetarrörelsen förlorat inflytande och makt. Fackföreningsrörelsen har effektivt bekämpats och efter stora medlemstapp och lagar som kringskär fackens verksamhet har usla villkor och usla löner spridit sig. När brittisk arbetarklass saknar en röst i offentligheten kan uppfattningen att alla som lever sitt liv på gränsen mellan armod och misär är värda vårt kollektiva förakt, spridas helt utan risker.
Bristen på riktiga, välbetalda jobb är en kil rakt in i arbetarklassen och här tjänar pratet om chavar ett syfte. Karikatyren kan dölja och förvränga levnadsförhållandena för fattiga och låginkomsttagare. Och den skapar distans. Varför ska någon som har ett arbete känna sympati med någon som saknar ett? Varför ska vi bygga ett samhälle där levnadsförhållandena för människor vi lärt oss avsky görs drägligare?
På hatet och skräcken kan man sedan bygga en sorts klasslös klassallians där alla från multimiljonärer till golvläggare och snabbköpskassörskor ska få plats. Tillsammans ska de enas i att de alla fall inte är chavs.
Så slits arbetarklassidentiteten, och insikten om vilka man delar ekonomiska intressen med, sönder.
Att försöka göra en åtskillnad mellan den skötsamma och den vårdslösa arbetaren är förstås inget nytt, det har man sysslat med sedan industrialiseringens genombrott.
Däremot är tiden ny.
Storbritannien och deras högerregering gick längre än många andra.
Under finanskrisen tog nästan varenda EU-ledare chansen att skriva ut en svältkur för den egna befolkningen, allt i syfte att reformera ekonomin. Det handlade bland annat om försämrade bidrag och försäkringar för arbetslösa, om lönesänkningar, höjd pensionsålder och urholkad anställningstrygghet. Där och då varnade till och med Europaparlamentet för att stålbadandet skulle kunna underminera den politiska stabiliteten och försämra medborgarnas tilltro till det europeiska projektet.
Storbritannien och deras högerregering gick längre än många andra.
Nedskärningspolitiken rullades ut med full kraft – trygga jobb, tillväxt och konkurrenskraft försvann. Den ekonomiska ojämlikheten skenar, i västvärlden har klyftorna mellan rik och fattig aldrig varit större, de superrika stärker sitt grepp om ekonomin och politiken.
Till och med Internationella valutafonden pekar på att en viktig bidragande orsak bakom den ökande ojämlikheten står att finna i avreglerade arbetsmarknader, en minskad organisationsgrad och kollektivavtalstäckning.
Storbritannien är i dag ett land där allt fler människor har ”enkla jobb” och därmed också ett land där de arbetande fattiga – folk som har ett jobb men inte klarar sig på lönen – blir allt fler. Storbritannien är också ett land där många går utan jobb, där arbetsmarknaden blivit allt mer otrygg och där lönerna fallit.
Till slut har det fått människor att tappa tilltron till politiken.
Talet om chavar är att dölja förräderiet mot arbetarklassen och att försöka sminka över de växande ojämlikheterna genom att rikta blickarna – och anklagelseakterna – mot människorna på botten av samhället. Att beskriva några av samhällets största förlorare som ett farligt patrask gör att orättvisor och ojämlikhet kan bli till frågor om moral, uppförande och egenansvar snarare än en samhällsfråga. Det är också ett segervrål över att det inte längre finns människor under dem i klasspyramiden som de behöver vara oroliga för.
Jones bok är skriven i en annan tid. Den kom ut 2011 i Storbritannien och sedan dess har ju en del hänt. Brexit-omröstningen, inte minst.
Sedan finanskrisen är det bara grekerna som fått se sin levnadsstandard försämras så radikalt som britterna. Lönerna för brittiska arbetare föll med fem procent mellan 2007 och 2015.
Klasshat, kanske man skulle kunna kalla det.
I sin videoreportageserie Anywhere but Westminster har journalisten John Harris försökt skildra varför en majoritet av britterna röstade för ett utträde ur EU. Han berättar om byggjobbare i South Shields som fått se hur deras löner sänkts, om arbetslösa hamnarbetare i Liverpool, om östeuropeiska arbetskraftsinvandrare som tjänar slavlöner och jobbar dygnet runt.
Och han berättar om en helig vrede: en vrede över hur svårt det är att få ett jobb, en vrede över hur yrken som tidigare var förknippade med stolthet nu innebär usla löner och otrygga villkor, en vrede över att få se sin levnadsstandard sjunka.
Under den brittiska folkomröstningskampanjen – ledd av konservativa löne- och bidragssänkare med nedskärningspolitik som religion – fick vi se hur den vreden riktades mot den fria rörligheten och arbetskraftsinvandringen. Människor talade om EU som en makt som ville dem illa, och om de nu måste ”ta tillbaka kontrollen” från Bryssel.
Klasshat, kanske man skulle kunna kalla det.
Sverige är inte Storbritannien. Det brittiska klassamhället är mycket mer uttalat. Den sorts groteska klassförakt som sprids i Daily Mail och The Sun finns inte här. Vi har inte haft någon Thatcher. Men krypskyttet mot arbetsrätten, trygghetssystemen och fackföreningsrörelsen pågår för fullt. Läs bara de borgerliga budgetmotioner som presenterats under hösten.
På så sätt är Owen Jones bok en varning. De hunsades revansch kommer, men den kommer inte drabba de ekonomiska och politiska eliterna. Och den kommer inte tvinga de rika och mäktiga till några nödvändiga eftergifter.
Ansvaret för det kommer vara vänsterns. I boken skissar Jones på lösningar, en ny sorts klasspolitik. Det handlar om organisering, löner, arbetsvillkor, kamp för inflytande på arbetsplatsen, sådana saker. Så nytt är det väl inte, men något annat alternativ till hur vi gör våra samhällen drägligare finns inte.
