Rastlöst romanprat blir för mycket av allt
Pia Bergström om Jenny Jägerfelds roman ”Blixtra, spraka, blända!”
Uppdaterad 2018-06-25 | Publicerad 2018-06-24
En sedelärande historia? En nutida skälmroman om en självisk, yt- och utlevande ung kvinnas äventyr i uppmärksamhetssamhället?
Jenny Jägerfelds första vuxenroman Blixtra, spraka, blända! är inte så lätt att få grepp om. Tiden svänger både bakåt och framåt, känslorna svallar och textens intensiteter liksom gasar och gasar igen, mellan rusiga lyckokänslor, vrede och besvikelse, rastlös uttråkning.
I sällskap med Jägerfelds hjältinna och jagröst, det unga prisade författargeniet Penny Löwe, känner jag mig ofta som om jag satt i den där tekoppskarusellen på Gröna Lund, fastklamrad vid tantväskan: Var är vändpunkten? Och var är undertexten, varför är hjärtat så kallt?
Penny Löwe befinner sig nästan hela tiden i något slags omåttligt tillstånd. Halva boken är hon i skrivkris, starkt pressad av sina stora ambitioner, sin ”prestationsbaserade självkänsla” och sin heta önskan att förnöja kändisfadern, en självupptagen skådespelare som älskar att ha en dotter som fått Augustpriset redan vid 20.
Andra halvan handlar om hennes vänskaps- och kärlekskriser, där
förhållandet med den smartare, mer påhittiga väninnan Lola nog är den viktigaste. Lola, en amper grönhårig ASMR-artist på Youtube, också upptagen av det ambitiösa konstprojektet att videofilma sköra män som ”gråtrunkar”, är med sina ormsnabba repliker romanens mest intressanta figur.
Det finns många bra idéer i Blixtra, spraka …. Att Penny, i sin omåttlighet, omedelbart bränner hela sitt kvartsmiljonförskott (för en andra roman) under en ”hedonistisk och dekandent” resa med Lola till London är underhållande läsning.
Förhållandet med fadern gestaltas också med drastisk bravur och ett fyndigt fylleknull med en åldrad akademiledamot i en marmortrappa på Östermalm, förevigat i Skandalpressen, får en ju att fnissa till, i alla fall denna vår.
Men det är kort sagt för mycket av allt, både de ordvitsande väninneskämten, de gränslösa rumlerierna och all ånger och ångestbabbel efteråt. När Jägerfeld skriver om Pennys två kärleksförhållanden, det (dåliga) trygghetsbehovsbaserade och det (bra) sexlustbaserade är det för mycket analys där också, det är som om psykologen och sexologen Jägerfeld inte kan låta bli att ge oss ett par lektioner i farten.
Men framför allt är det Pennys egotrippade grubbel och analyserande kring sin egen skrivkramp och sin egen skrivprocess som fyller för många sidor. Det blir till slut en oformlig, alltför nervöst pratsam roman om att skriva en roman, som sväller över och tappar fokus.
Fast intrigen har å andra sidan en snygg clou värd att vänta på. En sista sorglig avbländare.
