Snacka om nätporr

Jenny Högström hyllar norska boken som visar hur du pratar om porrsurfning med dina barn

Publicerad 2017-10-15

Kaia Dahle Nyhus realistiska illustrationer pulserar när porrbilderna dyker upp på dataskärmen.

På nyårsafton häromåret stängde några sjuåringar jag känner in sig på toa med en smartphone. Ett tag senare kröp det fram vad de gjort, eller snarare vad de sett. Youtube-sökningen ”nakna vuxna” hade gett resultat, kan man säga – till deras skräckblandade förtjusning.

För en kompis sexåring gick det inte lika bra: sökningen på ”snipa” räckte inte rrrriktigt hela vägen.

Vi har alla varit barn. Så nog känner vi till den där motsägelsefulla blandningen av nyfikenhet, skam, upphetsning och äckel som är förknippad med sex i allmänhet, och med vuxna och sex i synnerhet, som sedan följer oss som en rodnad in i vuxenvärlden: varför gillar jag det här egentligen? Gah! Åhhh …

Som barn på 70- och 80-talen hittade vi snusk där det gick – det gör man alltid: porrtidningar gömda under någons säng, porrfilm, böcker som cirkulerade – till och med informationsbroschyrer från RFSU kunde faktiskt duga ett tag. Det var innan nätporren. I jämförelse ter sig internet som en veritabel guldgruva. En outsinlig källa till – allt möjligt.

Därför är det så listigt att norska författaren Gro Dahle och hennes dotter, -illustratören Kaia Dahle Nyhus, i sin barnbok om just barn och nätporr, använder sig av sagan om Alibaba och de fyrtio rövarna ur Tusen och en natt. Listigt – och oerhört effektivt.

Boken heter Sesam Sesam. Och ”Sesam, öppna dig” var just lösenordet Alibaba använde för att komma in i rövarnas grotta och ta deras fantastiska skatt.

I dag befinner sig den där grottan – och den där skatten – bara några klick bort på vilken dator, smartphone eller läsplatta som helst.


I ”Sesam Sesam” heter pojken Al och delar rum med sin storebror Kas. De bor tillsammans med sin mamma och allt är frid och fröjd – utom när Kas kompisar kommer på besök. Rövarna, kallas gänget då. Och Al får inte vara med framför datorn.

Varför förstår läsaren när killarna har dragit, och det är lillebrorsans tur att sitta vid datorn: då dyker allt som de har kollat på upp på skärmen igen, det ena fönstret efter det andra. Blinkande, lockande. Vad är det som försiggår? Och fast Al blir chockad av kropparna i märkliga konstellationer, ansiktsuttrycken, ljuden, de blottade könsorganen – kan han naturligtvis inte låta bli att titta. Eller klicka:

”Och så klickar fingrarna helt av sig själva, klickar och klickar, men inte ut, klickar in, klickar vidare in i grottorna, öppnar dörr efter dörr, rum efter rum”.

Och samtidigt som Gro Dahles enkla och rytmiska prosa blir både mer suggestiv och mer expressiv, med interjektioner, versaler och utropstecken, övergår Kaia Dahle Nyhus realistiska illustrationer i lugna, ljusa färger, till knallgult, rött, rosa och svart: dataskärmen börjar stråla innan den förvandlas till en stor, röd mun, vågor pulserar ut ur datorn där porrbilderna framträder samtidigt som Als ögon förvandlas till spiraler.


Just då kliver hans mamma in genom dörren. Utan att knacka.

Åh nej, nu är Al avslöjad, påkommen: ”Mamma har sett alltihop. Alla kvinnor, alla män, alla bröst, alla snoppar, alla rumpor, alla läppar, munnar, fingrar, händer, alla lår och allt mellan låren, och det är en massa grejer, och mamma har sett alltihop!”

Han skäms, han är mållös, han är upprörd, han är arg – på sig själv och på henne. Men hans mamma går varken i taket eller kommer med någon lång moralpredikan. Det må vara en förälders uppgift att inte reagera så starkt – särskilt om man vill prata med sina barn – men det är lättare sagt än gjort. Särskilt kring något så tabubelagt som porr och sexualitet. Vem kan prata vettigt om det med sina barn? Vem kan prata vettigt om det över huvud taget? 

Al för sin del har fullt upp med känslorna som sköljer igenom hans kropp. Och alla frågor: Är hans mamma äcklad av honom? Är hon arg? Kommer hon någonsin att tycka om honom igen?

Vid middagsbordet tar mamman till slut till orda. ”Du kanske funderar på om det är så folk som är tillsammans gör med varandra?”, säger hon. Porren kallar hon för en fantasi. Ett ”skådespel för vuxna”.

När storebrorsan dyker upp fortsätter hon prata – om att det är vanligt att pojkar och flickor tittar på porr. Men att ”det kan ge en lite konstig bild av sex, att några kanske tror att det är så det går till”. Och om folk gör saker som de inte vill men tror att de borde – då blir allt fel. Jahapp. Sen äter de glass.


En bakgrund till Sesam Sesam är en svensk undersökning som visar att nästan alla pojkar i femte klass porrsurfar. Och att de gör det lite närsomhelst. Alltså, säger Dahle i en intervju, är porren en större del av barnkulturen än vad barnböcker är – och ”då är det på tiden att vi börjar prata om det”.

Det är barnboken som ventil. Som ett sätt att dra fram trollen i solen.

Och sättet som den framställer sitt ämne är just öppet och respektfullt, utan moralkakor.

Porr är porr. Det finns och det är tillgängligt och lockande och kittlande och bisarrt. Internet är på en gång en skattkammare och Pandoras ask.

Min enda egentliga invändning är en fråga om representation: den ensamma mamman vs pojkarna som tittar på porr. I mina exempel ovan är det idel porrsurfande flickor. Och i min familj var det pappa som var sexualupplysaren. Men det är en randanmärkning.


För det som är så fint med Sesam Sesam är att den inte lämnar barnet ensamt med sina frågor, sin skam eller sitt äckel, men inte heller med sin nyfikenhet, lystnad och den sprittande känslan i kroppen.

Den låter saker och ting vara – och ger därmed barnen möjlighet att prata om något som är skitsvårt och skitkonstigt. På så vis ställer den sig helhjärtat på barnets sida.

Jag vill varmt rekommendera den till alla mina pryda och frispråkiga vänner därute.


Fotnot: Översättningen från norska i texten är gjord av artikelförfattaren.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln