Mystiskt öde i Förintelsens skugga
Lennart Bromander om en nyupptäckt bok om en vidrig tid
Publicerad 2017-01-23
RECENSION. Françoise Frenkel var av judisk-polsk börd, studerade i Paris men slog sig efter första världskriget ner i Berlin och öppnade där en fransk bokhandel. Den tycks ha blivit en succé och ett kulturellt centrum i den tyska huvudstaden under mellankrigstiden.
Svårigheter uppstod efter nazisternas maktövertagande 1933, men Françoise Frenkel lyckades hålla ut ända till sommaren 1939, då hon flydde till Frankrike. Först till Paris och efter tyskarnas ankomst året därpå ner till Rivieran och Vichy-delen av det ockuperade Frankrike. Även där blev det med tiden allt farligare att leva för en jude och efter ett par misslyckade försök kunde Frenkel ta sig över gränsen till Schweiz 1943.
I Genève utkom 1945 den självbiografiska berättelsen Ingenstans att vila sitt huvud, som framför allt behandlar hennes upplevelser de tre åren i det ockuperade Frankrike. Efter räddningen till Schweiz är uppgifterna om Françoise Frenkel ytterst sparsamma, men hon dog 86-årig först 1975.
Nu har hennes bok återupptäckts och fått stor uppmärksamhet i Frankrike och Tyskland som ett ovanligt välskrivet och konkret vittnesbörd om ett judiskt livsöde i en vidrig tid. Det är bara att hålla med. Framför allt är det Frenkels saklighet och hennes varma skildring av de många fransmän hon fick hjälp av, som får hennes bok att lyfta.
Patrick Modiano har skrivit förord till den nya upplagan, och han försöker på ett litet märkligt vis foga in berättelsen med sitt eget flanörsperspektiv på tillvaron. Särskilt uppskattar han att hon gått omkring på gator han själv senare vandrat på, och han framhåller som en kvalitet att hennes livsöde är så anonymt.
Jag är djupt oenig med Modiano. Det som gnager och förbryllar med Frenkels bok och livsöde är allt hon undanhåller. I sin berättelse framställer hon sig som ensamstående, men nämner flera gånger hur orolig hon är över sin mors och andra familjemedlemmars öden i det ockuperade Polen.
Så mycket är dock bekant om Frenkel att hon faktiskt var gift och drev bokhandeln tillsammans med sin man, som också flydde till Frankrike. Men han greps redan i Paris under en razzia, fördes till genomgångslägret Drancy och sedan vidare till Auschwitz, där han mördades. När Frenkel skrev boken visste hon rimligen inget om makens öde mer än att han gripits.
Varför förtiger hon sin makes existens och arrangerar sig själv som en helt annan person än hon var? Det finns djupa hål i den här berättelsen, och för mig är det inte minst dessa, som gör Françoise Frenkel så eggande intressant. Vem i all världen var hon?
