Syndens nestor

Carsten Palmaer

Carsten Palmær läser en biografi om Jerry Lee Lewis - 80 år i dag

På soptippen – förlåt, återvinningsstationen – står en container full med pianon och väcker besökarens vemod. Så mycket vackert hantverk i trä, metall och elfenben. Så många drömmar på avbetalning om ett ordnat liv och välartade barn. Men i dag är det ju billigare att köpa ett nytt keyboard än att låta stämma eländet.

I bra rock'n roll finns det ofta med ett piano. Det ger en tyngd, ett driv och ett djup åt kompet som de rena gitarrgrupperna saknar. Och det verkar som om pianister lever längre: Elvis Presley blev 42 år. Buddy Holly blev 22 och Eddie Cochran 21. Men Ray Charles – ingen renlevnadsman – blev 73 år gammal. Fats Domino är 87, den store Little Richard är 82. Och i dag, den 29 september 2015, fyller Jerry Lee Lewis 80 år.

Jerry Lee Lewis, herregud. Den elakaste jäveln i rock'n roll. Whiskey på flygellocket. Klippa till publiken med mikrofonstativet om den muckar. Jerry Lee Lewis som sköt sin basist på fyllan och spöade en servitris med en fiolstråke. Jerry Lee Lewis som körde genom grindarna till Graceland med en osäkrad pistol i handskfacket och krävde att få tala med Elvis.

Bägge var de bondläppar, födda samma år i varsin håla vid Mississippi, nära Gud och långt från politiken. Vita pingstvänner med fäder som suttit inne. Ensamma söner till överbeskyddande mödrar, med en död bror spökande i bakgrunden. Och bägge två upptäcktes av Sam Phillips på Sun Records i Memphis.

Jerry Lee slog igenom med dunder och brak på Steve Allens TV-show 1957 (klippet finns på Youtube). Han kunde inte vicka på höfterna som Elvis när han satt ner så han sparkade pianostolen tvärs över scenen och hamrade loss på tangenterna.

Senare utvecklade han sitt motsägelsefulla förhållande till pianot ytterligare. Han uppvaktade det och misshandlade det. Han anföll pianot som om det var en dominerande morsa. Han slog på tangenterna med armbågen, stövlarna och röven. Han torrknullade pianot, klev upp på flygellocket och hoppade tills det sprack.

1958, på Paramount Theater i Brooklyn blev han förbannad för att Chuck Berry fick avsluta kvällen istället för honom så i sista numret hällde han bensin i konsertflygeln och tände på. Vad han sa till Berry som väntade i kulisserna – det finns det olika bud om.

Själv säger Jerry Lee Lewis att det hände i Cincinnati och att han varken kallade Chuck Berry ”nigger” eller ”boy”. Han säger också att John Lennon några år senare föll på knä och kysste hans stövlar. Han säger att han numera ber lika många böner om dagen som dygnet har timmar och att han slutat dricka sprit och äta piller.

Allt detta säger han i en färsk bok, Jerry Lee Lewis – His own story av Rick Bragg, en nästan tjatigt välskriven skildring av mannen, myten , legenden. Det är något med Jerry Lee Lewis som tar fram poet­en i biografiförfattarna. Nick Tosches över trettio år gamla Skärseld (Reverb) brukar kallas för den bästa rockboken någonsin.

Vad både Bragg och Tosches berättar är egentligen sagan om Faust, mannen som med öppna ögon sluter en pakt med Djävulen: Han ska få all världslig framgång någon kan önska sig i livet men Djävulen ska få hans själ när han dör.

Under inspelningen av Great balls of fire diskuterar Jerry Lee Lewis och Sam Phillips om rock'n roll är Djävulens musik eller inte. Lewis hävdar bestämt att så är fallet (jodå, diskussionen finns på You­tube) men väljer ändå att spela in sin största hit …

Året efter blir Elvis Presley inkallad och skickas till Tyskland på två år. Det ­förefaller som om banan är sopad för Jerry Lee Lewis (som slängt sin mönstrings­order).

Men Djävulen har inte bara frestelser att komma med. Också den Onde prövar de sina.

Under en turné i England kryper det fram att Lewis hustru och kusinbarn Myra inte är femton år som han påstått. Hon är tretton.

Den brittiska pressen rasar över barnarövaren. Jerry Lee Lewis fattar ingenting utan pratar på. Han har ju gift sig med flickan! Hans egen syster ingick äktenskap när hon var tolv och tioåriga brudar är ingen ovanlighet i Louisiana. Men turnén ställs in. Jerry Lee Lewis har skämt ut USA. När han kommer hem har gagerna sjunkit från tiotusen dollar per kväll till 150. Han är en 23 år gammal föredetting.

Men han ger inte upp utan bygger med flit och hårt arbete upp sitt rykte som syndare. De prydliga Alexander Lukaslockarna dinglar som ormar i pannan. Han mutar radiopratare att spela hans skivor och försöker få någon att skriva en hit åt honom.

Men han saknar Elvis Presleys mång­sidighet och framför allt hans batteri av fantastiska låtskrivare. Jerry Lee Lewis får göra andras hits till sina och det går så där – jämför hans bleka version av What'd I say med Ray Charles original. Ärligt talat är han roligare att skriva om än att lyssna till.

Countrymusikens blandning av sirap och socialrealism gör honom till stjärna på nytt. Men Djävulen har flera spader­ess i rockärmen: Äldste sonen drunknar i swimmingpoolen och den andre kör ihjäl sig i jeepen han fått av pappa. Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?

Det blir många turer med skatteskulder, konkurs, skjutvapen och misshandlade fruar. Han har hyllats som pionjär och uppträder fortfarande – senast i London nu i september. Annars sitter han på sin ranch utanför Memphis där inga svordomar får uttalas och samtalar med sin Gud.