Skruvad skrönaom kommunister

Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-11-02

Carsten Palmaer läser en roman som ställer höga krav

Jonatham Lethem (född 1964).

Om Förenta staternas kommunistparti brukade sägas att dess medlemskader bestod av en tredjedel judar, en tredjedel svarta och en tredjedel FBI-agenter.

Detta hindrade inte att aktivister som skolats i partiet spelade en avgörande roll i fackföreningsrörelsen, medborgarrättsrörelsen och gayrörelsen. Trots partiets ursprungliga internationalistiska ambitioner presenterade det sig gärna som inbitet amerikanskt, med Abraham Lincoln bland helgonbilderna vid sidan av Marx och Lenin.

Författare som Allen Ginsburg, Philip Roth och Tony Kushner har skrivit om amerikanska kommunisters drömmar och bitterhet, om splittring, förföljelse och undergång. Det har hela tiden handlat om individers tragedi, inte om samhällets.

Jonathan Lethems nya roman En trädgård för dissidenter ska enligt baksidestexten följa ”den amerikanska radikalismens historia genom tre generationer”. Men det handlar inte om någon episk tegelsten. Det handlar inte om realism överhuvudtaget.

Handlingen drar igång direkt med att huvudpersonen Rose Zimmer utesluts ur sin particell i Queens, med en motivering som får läsaren att undra om författaren ens sett en kommunist på vykort.

Rose är – håll i er nu – en judisk matriark, dominant och varmhjärtad. Hennes dotter Miriam är mer intresserad av sex, droger och folkvisor och sonsonen Sergius är någon sorts kväkare med sympatier för Occupy-rörelsen. Alla är de vad som på engelska kallas ”do-gooders”, naiva världsfrälsare dömda att krossas av realpolitiken.

Att låta sig störas av den platta personteckningen och de slitna klichéerna i En trädgård för dissidenter tror jag emellertid är att missförstå författarens avsikter. Snarare bör bokens 470 sidor sorteras in under rubriken ”frodig skröna” eller dess lika påfrestande kusin ”magisk realism”. Men för att uppskatta skrönan bör läsaren veta någonting om den verklighet som berättelsen tar avstamp i innan det absurda skruvas på.

Här ställer En trädgård för dissidenter höga krav på sin publik. När det gäller sextiotalets folkmusikmiljö i Greenwich Village är jag hjälpligt med. Men för att verkligen uppskatta Lethems ironier behöver man också ingående kunskaper om mccarthyismens språkbruk, baseballaget New York Mets och fyrtio år gamla tv-komedier som All in the Family och Bunker's Place.

Saknar man dessa kunskaper är risken stor att man, i likhet med denne anmälare, får tråkigt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.