Ostyrslig färd mot försoning och helande
Med ”Läppstifterska” återvänder Fredrik Ekelund/Marisol M till poesin
Publicerad 2020-11-27
Efter 25 år och en rejäl binge prosaböcker återvänder Fredrik Ekelund till poesin. Med sig på bokryggen har han nu också Marisol M, det kvinnliga alter egot som läsarna lärde känna i ”Q” från 2018, en självbiografisk roman med vilken författaren tog steget ut i offentligheten som transvestit.
I ”Läppstifterska” återuppstår flera av berättelsens centrala passager, i ett lyriskt återbruk som också letar sig in i andra delar av författarskapet. Den som läst Ekelund förut kommer att känna igen sig i skildringarna av arbetet i hamnen, av originalet farbror Torsten (”begrepp och / människa på en och / samma gång”) och av tonårens ångestattack vid Algots korvkiosk i Malmö, utlöst av en frågeställning som Ekelund senare funnit exakt formulerad hos filosofen Martin Heidegger: ”Varför finns varat och inte intet?”.
Där ”Q” ledigt orienterade sig mellan författarens två identiteter söker sig ”Läppstifterska” i stället till själva kluvenheten, eller till varats ingenmansland om man så vill. Kanske var det där Marisol visade sig första gången, eller om hon måhända fanns där redan från början?
Så här kan det se ut, i ett av samlingens finaste stycken:
”nej, / jag är inte här och vet inte var jag är, / var här är, ty där jag är, är moln, / bara moln som längtar efter att få / bli regn, bli verkliga, känna ett här, / och vara ett där, men, som sagt, / jag är inte här och vet inte / vad jag är, vad här / är”.
Dikterna är spensligt långsträckta och vindlar sig fram över sidorna på ett vis som får mig att tänka på sådant som ärrvävnad och ligaturer, och intrycket förstärks av den blodbestänkta metaforiken.
Längst i den vägen går dikten ”Köld”, också den en remix ur ”Q” och utspelande i en lokal där djupfrusna grisar och kalvar sågas upp i bitar:
”klingan / hur den skar de stora kropparna mitt itu, vid könet, vad jag inte / förstod då, men nu, var, är, att klingan arbetade i mej också, / redan då, obevekligt, sjungande sin vassa, / ordlösa, blodlösa / sång”.
Nog kan det bli väl mycket splatter för min smak, särskilt mot slutet, och som pur diktsamling betraktad framstår ”Läpptstifterska” bitvis som ostyrslig och ojämn.
Bättre fungerar boken som korrigerande appendix till ”Q” och det övriga författarskapet, och bäst låter den sig konsumeras som en akut och sannfärdig resebeskrivning av Marisol M:s och Fredrik Ekelunds vidare strapatser mot försoning och helande, med en vacker utklingning med utsikt över San Francisco-bukten som bonus:
”jag är framme här, vi kommer inte längre, mar y sol / hav och sol”.
