Med ett Game of Thrones-filter över allt
Daniel Pedersens debutroman ”Öppet vatten” är stilla och reflekterande
Publicerad 2021-06-12
Hur skriver man sorg? Joan Didion brukar bollas upp som skolboksexempel med hennes år av magiskt tänkande, där hon sakligt försöker förstå döden och vad som händer med den som blir kvar. Ett senare exempel är Erik Lindman Mata. I diktsamlingen Pur (2020) beskriver han en närståendes hastiga bortgång i spruckna, upphackade rader. Som en röst som knappt bär.
Daniel Pedersen är osäker på hur han ska gå till väga i den skönlitterära debuten Öppet vatten. Huruvida skildringen, likt de två ovanstående, är baserad på en verklig historia framgår inte, men jag kan sätta en slant på att det förhåller sig så.
Inte bara för att boken tituleras ”berättelse” (en kategori som verkar bli allt vanligare), utan också för att den prövande berättaren inte tycks kunna bestämma sig för vad som ska lämnas ut: ”Jag ljuger om honom för att bevara minnet av en människa som aldrig var”, resonerar den namnlösa huvudpersonen. Han vill förstå sin pappa, som en iskall vinternatt gick ner i vattnet.
Varför pappan begick självmord är en sekundär fråga. Snarare kretsar texten kring vem pappan över huvud taget var när han levde, och kanske framförallt, hur berättaren ska förstå sin egen sorg. För samtidigt som sökandet efter pappans kropp pågår, blir berättaren far till en dotter.
Således strömmar vattnet på titelsidan åt alla möjliga håll, som fostervatten eller som den kalla älv där pappan svullnar upp. Födelse och död – det är gott om tunga symboler som kanske blir lite väl ältande av sin egen storslagenhet.
Alla som skriver kan nog känna igen att ju mer man försöker närma sig något, desto mer avlägset framstår det. Det ligger kusligt nära den kalla insikten som kan uppstå när en familjemedlem avlider. Vad visste jag egentligen om den där personen, som befann sig så tätt inpå att jag nästan slutade se?
Kanske är det därför som Pedersen aldrig berättar särskilt mycket om pappan. Han verkar ha varit ganska vanlig; hårt arbetande, ömsint och distanserad, som många fäder. I stället gör texten halt och stannar vid poetiska formuleringar som balanserar farligt nära att mest bli pretentiösa: ”Visste han att denna reva i tiden aldrig skulle lämna mig, att den skulle vara en ständig källa för tvivlets livsgivande kraft?”.
Varje bok av detta slag måste så klart inte vältra sig i morbida detaljer. Men i exempelvis Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv (2015) blir just detaljerna ett sätt att placera berättelsen i en rumslig kontext. Den nästan ickebefintliga gestaltningen i Öppet vatten gör att det sällan finns någon konkret att fästa sig vid. När berättaren avfyrar en upphittad pistol rakt upp i pappans tak är det ett befriande undantag man hade önskat sig mer av.
Annars befinner vi oss i berättarens tankar. De skrivs fram i ett stilla, reflekterande tempo. Det är en vinter som aldrig tycks ta slut, vilket kastar ett ”Game of Thrones”-blått filter över allt. Pedersens berättare frågar sig hur det egentligen går till att sörja på ett äkta sätt, och hur man i förlängningen kan skriva äkta om det. Boken är tunn, varje mening genomtänkt.
Trots att han är osäker på vad som är rätt och fel finns en sorts kompromisslöshet i texten, där han aldrig avviker från det allra ärligaste. Som att han stundtals njuter av omgivningens medlidande. Och att resten av familjen, som fortfarande är kvar, inte alls knyts samman av tragedin som man kanske föreställer sig.
Snarare ser han på mamman med något som liknar förakt. Hon fastnar i förnekelse och han står lika frågande inför henne som inför den försvunna pappan. I slutändan framstår det som en dyster, men genuin, bild av hur vi beter oss mot varandra.
